I lördags körde jag ner till Bjärred för att träffa min väninna och före detta granne Ewa. Vi träffas inte mer än ett par gånger om året, men när vi träffas kan vi genast ta upp tråden där vi släppte den. Det är verklig vänskap.
Båda var vi ensamstående mammor. Min son och hennes äldsta dotter är lika gamla. Det kändes tryggt att veta att Ewa och jag alltid kunde hjälpa och stötta varandra.
När våra ungar flyttade till Lund för att studera, gjorde vi biståndsresor dit i min gamla "Folka", vi hade egna dörrnycklar till deras studentbostäder. Ewa hade rå köttfärs med sig till Susanne och jag färdiga köttbullar till Robert. De åt mycket studentmat, det vill säga makaroner, pasta och ketchup.
Roberts lya var så trång att han kunde sitta med öppen toadörr och nå spisen. Himla praktiskt. Men om någon öppnade ugnsluckan gick det inte att öppna toadörren.
Han kom hem varje vecka, åt och lämnade en stor bag med smutstvätt. Det var helt naturligt att jag skulle fortsätta ta hand om hans tvätt, som jag gjort när han bodde hemma. När den var tvättad, struken och manglad körde jag den tillbaka till honom i Lund.
Både Ewa och jag tänker tillbaka på den tiden, när vi var som oroliga hönsmammor åt våra barn, med värme, visst vemod och stor saknad. Trots att vi hade det knapert levde vi ett bra liv, men vi hade ju inte så stora pretantioner då.
Nu har Ewa problem med sina ögon. Det ena ögat är operert och nu väntar hon på att få även det andra opererat. Hon kan inte använda glasögon förrän en tid efter att båda ögonen är opererade, så tills dess får hon klara sig med förstoringsglas.
Men trots sina problem hör man aldrig henne klaga. Hon ser fram emot dagen då hon åter kan läsa utan att behöva använda förstoringsglas. Om ändå fler kunde vara som hon.
"Att vänta på en glädje är också en glädje."
Gotthold Ephraim Lessing, tysk dramatiker och författare 1729-1781
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar