Spindeljakt, hummer och omöjlig mat

På fotot ovan ser ni platsen för morgonens drama.

Jag sover fortfarande med fönstret på glänt. Det är skönt att ha svalt i rummet, duntäcket håller mig varm. I morse när jag som vanligt slog upp fönstret på vid gavel störtade en stor, och då menar jag en riktigt STOR spindel in och ner på golvet.

Att gå ner och hämta damsugaren var inte att tänka på. Tänk om den sprang och gömde sig, hur skulle jag då kunna sova därinne?

Nä, jag retirerade sidledes, så att jag hela tiden kunde ha ögonen på den, in i badrummet. Där drog jag på mig mina gula städ-gummihandskar, rev av en lång bit toapapper som jag knölade ihop och stänkte lite vatten på.

Sedan gick jag till anfall, det lär ju vara bästa försvar.

Spindeln låg och tryckte nere vid listen. Jag petade ut den på golvet och slängde mig sedan öven den med pappret i min behandskade hand. Det lyckades! Jag fick tag i den, skyndade mig att slänga både papper och spindel i toan och spolade. Phu!

Vid frukosten läste jag som vanligt HD. Där kunde jag läsa att Fredrik Hill på Hanssons Fisk i Göteborg, på en fiskeauktion ropat in årets premiärhummer till rekordpriset 7.300 kronor kilot. De två första som vardera vägde ca ett halvt kilo, gick till Fältöversten i Stockholm. Man kan ju undra vad kilopriset ut i affären blev, och vem som köpte dem.

Sedan läste jag något riktigt ruskigt "Mat utan kunskap".

"Från Danmark kommer märkliga rapporter om mat som serveras på äldreboenden. Pytt till lunch sju dagar i veckan. Chutney till risgrynsgröt. Inlagd sill har körts i mikrougn. Brun sås till fisk.

En förklaring: vikarier och outbildade har ersatt proffs.

Bra mat är inte bara bra råvaror utan även kunnig personal."

Jag begriper ingenting. De som lagar till maten - smakar de inte själva på den? Det gör man ju hemma. Hur ska man annars veta om det till exempel är lagom kryddat? Man behöver verkligen inte vara något proffs för att laga till vanlig vardagsmat. Nog måste man väl på ett äldreboende, ha en veckomatsedel att rätta sig efter? Hur kan man bara komma på idén att servera samma lunch sju dagar i sträck? Skulle personalen själv vilja äta det?

Nej, här är det nog så att det brister i kommunikationen mellan arbetsledningen och kökspersonalen, om det överhuvudtaget finns någon arbetsledning och kommunikation.

Phu igen!