I går morse kl 09.00 jag gick här hemma i allsköns ro när telefonen ringde. Det var en sköterska som undrade var jag blev av. Jag skulle ha skrivit in mig på KK kl 08.30. Jag hade tagit fel på dag. Sen fick jag fart, jag blev klar på nolltid, körde in (för fort) och skrev in mig kl 10.30. Phu!
Vi hann med vad vi skulle. Jag fick söka upp en narkosläkare, en förbaskat sur och ovtrevlig karl. Han sa inte ens adjö när jag gick. Sorgkanter under naglarna hade han också. Hur i all världen kunde han få godkänt i psykologi. Tre timmar senare var jag hemma igen, med förhållningsregler för morgondagen (i dag alltså). Natten som gick sov jag inte många timmar. Jag hade satt klockan på ringning 05.00 men redan en halvtimme tidigare var jag klarvaken. Duschade och drack te, jag fick dricka klara drycker fram till 06.00. Klockan 07.00 skulle jag vara på sjukhuset idag, jag var där en kvart tidigare.
Till min stora lycka var jag först i operationskön. Jag fick dra på mig ett par långa vita, oformliga bomullsstrumpor, och det kan jag ju säga, att de har inte mycket likhet med mina egna stay-ups. Men nu var det ju inte för att vara tjusig som jag hade dem. Klockan 07.30 rullades jag ner och 10.30 var jag tillbaka på rummet.
Min rumskompis, en ung tvåbarnsmamma skulle göra samma operation. Hon fick vänta till efter lunch, vilket var bra. Nu kunde jag tala om för henne att hon inte behövde vara orolig. De kom upprullande med henne i koridoren när jag skulle gå hem. Vi klappade om varandra och önskade varandra god bätring. Nu kan vi både skratta, nysa och hoppa utan att behöva ha trosskydd.
Alla i personalen som jag hade kontakt med var underbara. Det gäller även i högsta grad Katarina. En mycket söt och behaglig tjej, kolla vilka ögon och ögonfransar hon har! När hon hade plåstrade om mig frågade jag om det var ok att ta ett foto på hennes ögon. Det tyckte hon bara var trevligt. Hejsan Katarina! Än en gång tack för ditt trevliga bemötande.
Överläkaren Knut som opererade mig i våras utförde även den här operationen. Jag har stort förtroende för honom och kände mig fullkomligt trygg i hans händer - och allt gick bra. När han kom upp på rummet och pratade med mig fick jag en liten souvenir av honom. I röret ligger en likadan slynga i sljusblått plastnät som han oprerat i på mig. De närmaste tre veckorna får jag inte lyfta pianon eller annat tungt. Nej det ska jag försöka undvika. Jag ska heller inte sitta så mycket utan promenera och gärna gå i trappor. Lätt fixat.
Vid fikat klockan 15.00 plockade jag fram HD. I söndags läste jag en insändare "Att dölja sig för omgivningen" inskickat av "Undrande" i Påarp. Det triggade givetvis igång mig så jag skrev ett svar och skickade iväg samma kväll. Döm om min förvåning när jag såg att de hade tagit in den redan idag. Läs gärna "Att leva i ett fritt samhälle" undertecknat av "En fri kvinna" i Lerberget.
Nu får jag väl vara beredd att ta några skrivna örfilar. Men det kan jag ta.
Jag känner mig så nöjd, operationen är gjord och insändaren publicerad. Natti natti.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar