Kapitalstarka investerare från bland annat USA står och stampar och vill in. Ja, det är nog bara en tidsfråga innan man lättar på all byråkrati för att släppa in folk i landet. När vi var där hade man brist på många saker. Bland annat tandkräm som man inte har kunnat få tag i på över sex månader, tvål var också en bristvara. Det var säkert brist på mycket annat också.
Coca Cola däremot kan man numera få tag på. Den importeras från Mexiko. Ute vid Guantanamo, dit vi givetvis inte hade tillträde, har man en Mac Donalds restaurang.
Vårt hotell "Tryp Habana Libre" hette som jag tidigare sagt, Havana Hilton och var maffiafinansierat när det uppfördes i slutet av 1950-talet. Castro hade en privatbostad här, det hade varit intressant att veta var.
Eftersom vi kunde ha kvar vårt rum till klockan tolv, så hann vi med ytterligare en runda nere i stan.
Jag samlade ihop de lyxigt förpackade tvålarna (tre stycken) som fanns i vårt badrum och stoppade ner dem i en plastpåse. Dessa tog jag med mig ut på stan. På en bänk låg en uteliggare och sov. Jag lade påsen med tvålarna under hans ryggsäck som han hade som huvudkudde. Han blev nog förvånad när han vaknade och fann dem. Det är väl tveksamt om han tänkte använda dem, men jag hoppas att han kunde kunde byta till sig något ätbart för dem.
Janne tittar på en gammal Lloyd, den blir omkörd av en De Soto, även den åldersstigen.
Här står Janne och jag i receptionen på vårt hotell och väntar på en privattaxi från
"Royal Hicacos Resort & Spa" som ska hämta oss vid halvett tiden.
Taxichauffören var nästan punktlig, vi behövde bara vänta en kvart. Ut till hotellet i Varadero var det 14,5 mil. Strax efter byn Varadero fanns det en vägtull med bommar och beväpnade poliser. Inga obehöriga släpptes in. Alla bilar som skulle köra in fick betala en avgift. Vår bil blev stoppad och kollad av poliser två gånger under resans gång. Den ena gången fick han visa några papper, sedan kikade de in på oss i bilen innan han fick köra vidare. Detta var vanligt och helt normalt enligt chauffören. Jaha?
Kubanare hade inte tillträde där ute, endast turister. De som jobbar på hotellen åker med en specialbuss dit och när deras skift är slut får de inte vara kvar ute på området, utan åker hem igen med bussen. Den bussen fick vi turister inte åka med. Bussarna vi åkte med var i bättre skick.
I receptionen möttes vi av en uniformsklädd tjej (jacka och kjol) som hälsade oss välkomna, sedan räckte hon oss, med en stor pincett, varsin hoprullad liten våt frotté handduk. När vi tvättat av händerna kom en annan uniformsklädd tjej, som också hälsade oss välkomna, och hällde upp varsitt ett glas champagne till oss. Därefter tog en annan, även det en uniformsklädd tjej, hand om oss och lotsade oss (vi var sex turister som kom i olika bilar) till en liten plats bredvid receptionen.
Där fick vi en liten information om hotellet och anläggningen i stort, samt tilldelades nyckelkort till våra rum. En man hämtade oss i en golfbil, där han redan ställt våra väskor, och körde oss till vårt hus. Oj, oj, oj vilken anläggning!
Vi bodde i en juniorsvit och fick välja om vi ville bo på första våningen med altan eller andra våningen med en stor balkong. Vi valde det senare. Balkongen använde vi bara till att hänga ut badkläderna på. Så här såg vår lilla svit ut. Fullt godkänt. Kylen fylldes ständigt på med vatten, Cola, apelsinläsk och bier. Vi drack nästan uteslutande vatten - på rummet.
Så fort vi hade packat upp gick vi ner till stranden och gick ut och kände på vattnet. Ah, så skönt!
Det höll 27 grader hela tiden vi var där. Nästa månad blir det varmare. Fortsättning i morgon.
I kväll har vi i "Senilteatern" uppträtt med vår "Cabaret livslinjen" i Höganäs för Hjärt- och lungsjukas föreningen. Nästa torsdag ska vi uppträda för Astma- och allergiförbundet i Helsingborg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar