Efter att ha läst den packade vi halva Jannes resväska med kläder, kepsar, nyckelband och en stor förpackning kulspetspennor, inköpta på Clas Ohlson för en billig peng.
I Havanna tittade vi in på en bilverkstad, som mest liknade en smedja. Det var en inhägnad betong och grusplan där det stod några plåtskåp och plåtbord med grova verktyg på. Det mesta såg ut som skrot. Här fanns endast en byggnad, nämligen en liten vaktkur med en vakt i. Han kom ut och hälsade och tittade undrande på maken som frågade om han fick ta några foton. Det fick han. Maken pratade småländska med honom och fick svar på spanska, men de förstod ändå varandra hjälpligt. Maken förklarade att han ville ge dem lite kläder. Vi var väntade när vi återkom med dem dagen därpå. De fick makens före detta, hela och rena arbetskläder. En del knappt använda. Två par byxor som det stod Sellbergs på och skjortor som det stod både Volvo och Janerik på, några oanvända reklamkepsar och ett gäng pennor. Det var verkligen uppskattat. De tackade oss båda och jag blev kindpussad. Vi hörde att man fick spara i upp till ett halvt år för att ha råd att köpa sig ett par byxor. Hade jag visst det skulle jag haft en väska till med mig med kläder att ge bort.
Våra vänner Agneta, Jochum och Lena hade både tvål och kläder med sig som de delade ut. På plats köpte de torrmjölk som de gav till en skola.
På vårt hotell i Varadero gav vi vår städerska en cuc (= ca 6,50 sek) varje dag. Så här konstfullt arrangerade hon våra handdukar.
Trädgårdsarbetarna däremot var det nog inte så många som tänkte på, eller gav dem något. Här står jag och pekar på ett knippe "ladyfingers" (små bananer), här nere jobbar också en kille som vi brukade hälsa på varje morgon när vi var på väg till frukosten. Han frågade leende hur vi mådde och önskade oss en trevlig dag. Jag frågade om det var ok om vi gav honom något. Vi ville ju inte att han skulle få problem för vår skull. Men han sa att det var ok. Jag frågade om han hade en familj och på mycket knackig engelska talade han om att han hade en 4-årig son och en 2-årig dotter och som han sa "min kvinna".
Han hette Michael och var 23 år! Han fick en oanvänd "Friskis & Svettis" keps, en långärmad vit nästan ny bomullströja, även den med "Friskisloggan" på, en rosa t-tröja, några nyckelband och några pennor. Janne hade packat ner ett 10-pack sportstrumpor storlek 45-47. Vad han nu skulle ha dem till i över 30-graders värme. Städerskan fick två par och Michael de andra åtta paren. Han blev så glad och tacksam att han fick tårar i ögonen.
Dagen därpå fick jag en present av honom. Förmodar att hans kvinna skickat med den. Det var ett halsband gjort av frön samt ett litet armband som det var meningen att Janne skulle ha. Ja, tanken var ju god. Då blev även jag rörd.
I dag tog maken och jag en tripp över till Helsingör. På Knutpunkten gick jag först till Forex och växlade till mig danska pengar. Jag blev expedierad av Gordana, en jättetrevlig tjej. Eftersom det inte fanns några andra kunder där just då fick vi en liten trevlig pratstund. Vi pratade så länge att jag precis hann upp till nästa avgång. I Helsingör var det nästan folktomt. Eftersom det var soligt gick vi en lång promenad där inne. I eftermiddags var det grått, blåsigt och så har det regnat till och från.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar