Duncan och våm

Jag tittade på "Niklas mat" i veckan, den här gången var han i Kanada som ju är influerad av den franska matkulturen.

När Niklas var där komponerade han en måltid bestående av komage (våm), lax, bacon, vaktelägg och tomatsås. Varför?!

Torkad våm brukade jag köpa och ge till vår älskad drever Mitzie som godis. Det var det bästa hon visste. Hon är död sedan många år tillbaka, men den vidriga doften av våm glömmer jag aldrig.
Under normala förhållanden finns det inget, absolut ingenting som kan få mig att äta våm. Hu så hemskt.

Idag har jag träffat Duncan. Jag gick bredvid honom en hel timme, den mesta tiden i skogen. Det var soligt och femton grader varm. En alldeles underbar dag. Duncan är en brun häst som är lika stor som han är lugn och snäll och med en ängels tålamod.

Kvinnan som jag är ledsagare åt, och som jag jobbade med idag, hade lyckan att sitta på hans rygg. Själv gick jag bredvid eller bakom. Helst hade jag förstås suttit upp på honom.

Nej, nu måste jag gå upp och lägga mig. Makens syster, svåger och dotter samt Robert och Anna kommer i morgon.