Carmen

Carmen. Denna underbara opera har jag sett några gånger. Jag älskar musiken, texterna, ja hela dramat. I rollen som Carmen kommer jag just nu bara ihåg två av de stora, nämligen Kerstin Dellert och Elisabeth Söderström. Förutom sina fantastiska röster gjorde båda en fantastisk tolkning av rollen. En blodfull och temperamentsfull och yppig kvinna med stora gester. De bar vackra färgrika dräkter och skor med klackar. Baletten framförde spansk flamenco så klart och alla som någon gång (förmodligen för ganska länge sedan) upplevt det gamla genuina Spanien, kände igen sig i scendekorationerna. Igår såg jag Carmen på Malmö Opera i en modern uppsättning. Det var inte så kul. Scenen var grå, grå, grå. Det skulle kunna vara hämtat från en fabrik på 40-talet. Kvinnorna hade något på sig som såg ut som städrockar. Det färgrikaste den moderna, smala Carmen hade på sig var en röd kjol och en matchande jumper, men endast i första akten. Därefter svarta tights vit skjortblus, en lång kavaj och platta ballerina skor, samt till slut en kjol och en (för stor) jacka av obestämd färg i grå-beige. I slutscenen bar hon en vit dräkt. När hon fick kniven i sig syntes alltså blodet tydligt. I baren hos den kvinnliga barägaren drack man bier och tittade på tjejjer klädda i bh, trosor och stay ups som utövade stångdans. Snyggt utfört, men jag föredrar originalupsättningen där man drack man vin och dansade flamenco. Orkestern, solisterna, kören och baletten, alla gjorde ett bra jobb. Tyvärr var Carmen, och även de andra, i mitt tycke, alldeles för sparsmakade i sitt (rörelse-) framträdande. Ibland rörde de knappt på sig. Jag pratade med damen som satt bredvid mig, hon hade samma uppfattning som jag. Vi njöt av musiken och sångerna, men saknade färgerna, flärden och de stora gesterna. Ja, ja, så har jag varit med om det.