.......och julen varar väl till påska. Nej det var inte sant och det var inte sant.........
Åtminstone inte hemma hos mig. Nyårsdagen plockar jag bort alla röda dukar och allt julpynt, vilket ju inte är så mycket hemma hos oss. De elektriska stakarna och min vita jie porslinsstjärna i köksfönstret får vara kvar över trettonhelgen, liksom utomhusbeslysningarna. Men sedan åker de också ner.
Julafton kom min son Robert och svärdottern Anna samt Annans mamma Aina hem till oss. Aina för ett kringflackande liv i juletid. Hon har tre döttrar och deras familjer att besöka, en i Karlskrona, en i Lund och så då Anna i Lerberget.
Makens stora och viktiga uppgift på julafton är att koka tomtegröten. Den åt vi vid lunchtid och som vanligt var den jättegod. Vi har ett stort keramikgrötfat som endast används till julgröten. Den rymmer mycket, men trots det så blev den blev renskrapad i år. Därefter tog vi alla en promenad för att gå ner gröten innan vi fortsatte hem till till Robert och Anna.
Julbordet åt vi hos dem på kvällen, och både maten liksom Annas hemlagade julgodis var som vanligt både mycket och gott.
Något som vi aldrig missar är Kalle Anka och hans vänner. Efter alla åren kan vi de flesta replikerna. Vi tittar också på Karl-Bertil Jonssons julafton. Måtte de aldrig plocka bort denna underbara julsaga.
Juldagen åt vi som vanligt fisk hemma hos Janne (maken) och mig. Vi hade 2,6 kilo lutfisk och en torsk som urtagen och utan huvud och fenor vägde 2 kilo. Till detta hade vi mjölig potatis, gröna ärtor och en stor gryta skånsk senapssås, gjord på Åsens gammaldags mjölk, vispgrädde, smör och mycket Möllers torrsenap, det ska kännas i näsan. Den är så god så att man kan äta den med sked. Eftersom vi alla fem uppskattar fisk blev det inte så mycket kvar att det var lönt att spara.
För många år sedan var maken och jag bjudna till ett av Malmös större och flottare hotell med många stjärnor. Det var julbord med övernattning. På detta julbord fanns "allt". Sill, ål och lax i alla möjlliga former. Dopp i grytan, olika sorters kål, skinka, fårfiol, rökt renstek, korvar, pastejer med mera, samt förstås risgrynsgröt, gottebord och kaffe och kakor.
Allt var till full belåtenhet ända fram till dess att maken skulle äta lutfisk. Då höll han på att få en brytning. Framdukat till den fanns endast vit sås och svartpeppar i en skål , men ingen skånsk senapssås! Kökspersonal tillkallades och så småningom kom det fram en liten, liten skål med skånsk senap till maken. Det var en riktig rysare som han aldrig glömmer. Maken åt av det mesta på julbordet, och när alla i sällskapet för länge sedan var proppmätta och väntade på att han skulle bli klar - så går han och hämtar en tallrik risgrynsgröt! Det var då han blev kallad för julbordets Rambo.
Med stigande ålder har han sansat sig vad det gäller julmaten. Han orkar inte lika mycket nu och det gör inte jag heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar