Elsa, en förtjusande hund och första frosten

När jag drog upp rullgardinen i morse var taket på carporten täckt av frost. Det glittrade så vackert när solen lyste på det, men försvann på nolltid. Trots det så har hösten ännu inte kommit. Åtminstone inte till Skåne enligt meteorologen som jag hörde på radion i morse. Nähä?! Det har för övrigt varit underbart väder hela dagen. Jag tog en härlig promenad längs med havet till hamnen i Höganäs och åter till "vår" hamn i Gamla Lerberget. Där sprang jag på en väninna, Christina Swärd som med kameran i högsta hugg var på väg att fotografera fyren. Hon skulle lägga ut den på "Ansiktsboken" (fb).

Vi satte oss på några stenar i hamnen och bara njöt av den värmande solen, det var dessutom vindstilla. Christina tog fotot av mig, jag tog ett av henne också. När vi hade snackat bort en halvtimma ropade Christer hennes man uppe från deras hus att maten var klar. Han är jätteduktig vid spisen.

I eftermiddags fick jag besök av underbara, sociala, jättetrevliga och klappvänliga lilla, lilla söta Elsa. Jag trodde hon var valp men nej, hon var sju år! Pälsen som var nyklippt är silkeslen och hon fäller inte. Rasen? Nja, det vet man väl inte riktigt, det är nog lite av varje. Men det spelar ingen roll. Jag erbjöd mig på stående fot att bli reservmatte. Ännu senare i eftermiddags tog jag fram cykeln och trampade in till Höganäs och handlade. Vädret var fortfarande lika fint. På hemvägen vid campingen märkte jag att jag fått punka på bakhjulet. Det var bara att kliva av och leda cykeln den sista biten hem, men då var jag ju som tur var nästan hemma. Maken fick några tänkvärda visdomsord av en kvinnlig arbetskamrat i veckan. Jag vidarebefdodrar dem gärna. "Varje dag ovan jord är en bra dag".