Jag har slarvat bort tre bilar

Jag var ju på Universitetssjukhuset i Lund förra veckan, och det föranleder mig att skriva följande.

Det ska sägas med en gång. Jag brukar veta var jag lägger saker och ting, så att jag lätt kan hitta dem igen. Men, hur sanslöst det än kan låta - så har jag slarvat bort tre bilar.
Den första var en knallgul liten Fiat med taklucka, som av förklarliga skäl kallades brevlådan.
Den andra var en stor svart Volvo 740 och den senaste (jag vågar inte säga den siste) en grön Renault Clio.

För många år sedan bodde jag i Bjärred, ett litet samhälle vid havet två mil norr om Malmö. Varje dag bilpendlade jag till mitt dåvarande arbete på Länsarabetsnämnden i Malmö. En solig och varm semesterdag beslöt jag att ta en tur till Helsingör. Körde upp till Helsingborg där jag parkerade på en stor tillfällig parkeringsplats. Man höll då på att bygga Knutpunkten (ja, jag sa ju att det var längesedan) som nu är en stor terminal för båt-, tåg- och busstrafik.
Vid den tiden kunde man fortfarande tjäna en hacka på sina inköp i Danmark.

Nöjd efter en trevlig shopping i Helsingör och en skön tur på sundet, stod jag åter på parkeringen, nerlastad med bland annat kött, ost och danskt rågbröd samt ett sexpack bier som då var ransonen. Jag styrde stegen till platsen där min bil stod - trodde jag. Den var borta! Kollade för säkerhets skull hela parkeringen innan jag kånkade bort med kassarna igen till terminalen. Därifrån ringde jag till Polisen från en telefonautomat (fanns mobiltelefonen då?) och anmälde att min, visserligen gamla, plasticpaddinglagade, men fina lilla bil var stulen. Varför? Hela parkeringen var ju full av nya snabba bilar. Tja sa polisen, som var lika förbryllad som jag, det är mycket man inte begriper.

Sedan blev det till att åka kommunalt. Det var första gången jag åkte pågatåg, som lokaltågen heter här i Skåne. Under andra omständigheter hade det säkert varit trevligt, men nu var det bara jobbigt. När jag kom fram till Lund hann jag se bakändan på bussen som gick till Bjärred. Nästa buss skulle inte gå förrän om en timme. Tänk vad Lund kan vara folktomt en varm sommarkväll. Just då var det väldigt synd om mig. Ensam, bestulen, trött och med händer och armar som värkte efter släpandet på kassarna. Då är en timme väldigt lång. Till slut kom bussen, nästan folktom. Från hållplatsen i Bjärred och hem var det sedan bara en promenad på cirka femton minuter.
Eftersom jag nu inte hade någon bil, blev jag tvungen att busspendla till min arbetsplats i Malmö. Något som jag upptäckte var både praktiskt och bekvämt.

Efter en vecka ringde polisen. De hade hittat bilen och som tur var hade man inte gjort någon åverkan på den. Toppen! Jag frågade var jag kunde hämta den. Jo, den står på en parkering bakom färjeterminalen fick jag till svar! Det visade sig att det fanns två parkeringar bredvid varandra - likadana. Jag hade bara sökt på den ena. Dessutom hade jag fått parkeringsböter. Nåja, den slapp jag betala. Bilen hade ju varit "stulen".

En sådan tabbe skulle jag aldrig göra om, trodde jag. Nästa gång var några år senare. Vi var hemma i G:a Lerberget, som ligger norr om Helsingborg. Maken målade om huset och jag servade honom med mat och kalla drycker. Han jobbade oförtrutet på trots stekande sol. Om jag skulle överraska honom med en riktigt god flaska whiskey tänkte jag. Det var han väl värd, så som han slet.
Jag tog vår Volvo 740 som vi hade då, och körde in till Helsingborg. Parkerade i norra hamnen som då inte var bebyggd. Det var ju en bit att gå därifrån till båtarna, men att stå där kostade bara en krona i timman. Här slängdes minsann inte ut pengar hur som helst.

Döm om min förvåning när jag kommer åter efter sundsturen och finner att bilen är borta. Jag menar, en så stor bil är ju synlig även på långt håll. När jag ringde hem tog det en god stund innan maken svarade. Inte så konstigt. Han stod ju uppflugen på en stege och målade takkupan. Jag sa som det var att vår bil är stulen. Jaha sa han, det var ju förargligt eftersom den var ju fulltankad. Nu skulle biltjuven kunna komma rätt så långt menade han. Sedan suckade han och sa uppgivet, "jag hämtar dig i Fiesten". (Jag hade bytt ut min gamla Fiat.)

När han kom föreslog jag att vi kunde köra en runda först, innan vi polisanmälde bilstölden, så får du själv se sa jag, att den är borta. Sagt och gjort, han körde förbi en lång magasinsbyggnad som delade av parkeringen - och där i solgasset stod den, alldeles ensam på en plan stor som ett dussin fotbollsplaner. Som tur var höll maken tyst, och som jag skämdes.

Sedan hade jag en liten grön Clio av 99-års modell, alltså en riktig ungdom. Med den körde jag ner till Universitatssjukhuset I Lund. Den här dagen var en typisk skånsk vinterdag. Från Öresund svepte ett grått dis in och bredde ut sig som en våt yllefilt över landskapet. Temperaturen pendlade runt nollan, men blåsten gjorde att kylan trängde genom märg och ben. På lasarettsområdet har man byggt stora parkeringshus som sväljer massor med bilar. Jag körde in i det ena och hittade en ledig parkeringsplats. Vis av tidigare misstag tittade jag noga efter på vilkan sida i garaget, och på vilket plan jag ställde bilen. När jag kom tillbaka efter besöket hos min allergiläkare, betalade jag parkeringsbiljetten och tog hissen upp till min bil. Där fick jag en smärre chock.

Så långt ögat kunde nå såg jag inte till någon grön Clio. För säkerhets skull gick jag upp och ner mellan de olika våningsplanen två gånger och dessutom på båda sidorna. Jag frös så att både ögonen och näsan rann. Bilen var väck! Och i den låg handskar, halsduk och mössa. Eftersom jag inte skulle gå så långt hade jag ju inte tagit detta på mig. Det ångrade jag nu. Att gå tunnklädd i ett kallt och dragit garage någon längre tid är inte att rekommendera. Snart skulle väl parkeringsbiljetten vara ogiltig också.
Jag tog hissen ner för att tillkalla vakten men först gick jag ett varv runt huset. Kunde jag ha missat någon annan ingång?
Jajamensan, och inte bara det, utan helt helt hus! Tvärs över gatan låg ett likadant parkeringshus, med identiskt likadan ingång till betalningsautomaten och hissen. Med hjärtat i halsgropen tog jag hissen upp till plan fem i det här garaget, och där stod min bil, hur tryggt som helst.

Nu funderar jag på om man inte skulle kunna montera någon slags sändare på bilen (nu har jag en två år gammal blå Clio). Som får den att blinka och signalera när man aktiverar den med en sökare. Man kanske till och med kunde programmera den till att ropa "här är jag"! Kommer en sådan ut på marknaden ska jag genast köpa en.