Sundsgården och fikarast med kaffe - eller te

Kaffetåren den bästa är av alla jordiska drycker.
Dessa ord finns vackert broderade på en gammal duk som jag har ärvt.

Äntligen, efter en långdragen infektion, kunde jag träffa mina kompisar på Sundsgården igen. Jag har längtat dit och kände mig så välkommen.
Det går inte en dag på Sundsgården utan att vi lär oss något nytt. Allt fastnar inte (teflonminne), men det som intresserar kommer man ihåg, det finns annat som inte känns lika viktigt, men är ändå trevligt att lyssna på, så länge det varar.
Fikarasterna är alltid viktiga. Då diskuterar vi allt möjligt, utbyter erfarenheter och kan få många bra tips.

För mycket länge sedan, närmare bestämt i november år 1822, blev det förbjudet att inneha kaffepannor och att dricka kaffe.
Man slutade nämligen att importera kaffe, eftersom det ansågs som en onödig lyx. De som då satt vid makten, ville hellre exportera varor (vad det nu kunde vara).
Det blev rent av kriminellt att dricka kaffe så man anmodades at slänga bort sin kaffepanna. Den slängdes dock inte längre bort än att man kunde gå ut och hämta den igen.

De som av någon anledning hade tillgång till kaffebönor, smög med dem och drack kaffet i lönndom.

Tänk så många viktiga beslut man har kommit fram till över en kopp kaffe.
Kaffe har man druckit i alla tider, i både glädje och sorg, när man vill koppla av eller hålla sig vaken. Kokt kaffe, bryggkaffe, kaffe på fat, med eller utan socker, och eventuellt med mjölk eller grädde.
För att inte tala om kaffegöken. Vet ni hur man gör den? Jo, man lägger en kopparslant (om ni har någon kvar) på botten i koppen, slår på kaffe så att den inte längre syns. Därefter häller man i renat tills den syns igen. Sedan lägger man i socker om man vill. En kopp kaffe är aldrig fel.
När jag jobbade (25 år på arbetsförmedlingen) fick min mage utstå både många och starka koppar kaffe. Riktigt starkt kaffe som till exempel Zoegas Skånerost, kallas även för barnmorskekaffe.
Det ska helst vara så starkt säger maken, så att skeden kan stå för sig själv i koppen. När vi träffades använde han socker i kaffet men jag vande honom av med det, så han behöver inte längre någon sked.
Nu håller jag mig för det mesta till te, men efter en bättre middag sitter det fortfarande fint med en liten kopp gott kaffe.

Julkonsert, rekordstor sill och en tupp

Antibiotika är ibland nödvändigt, men som kan ge vissa besvärliga biverkningar. Jag tillhör tveklöst gruppen fler än 1 person av 100 som drabbas av magknip, illamående och diarré, dessutom morgonhuvudvärk.

I fredags kväll var maken och jag på julkonsert i Höganäs kyrka och njöt av Magnus Johanssons stora turne "I juletid". (På fotot hälsar jag på honom). I år framfördes julmusiken av förutom trumpetarn Magnus J, även av Sten Nilsson, Lennart Palm, Maria Knutsson, Magnus Johansson, Marcos Ubeda och sist men definitivt inte minst körledaren Marie Brandt-Wilhelmsson och kören S:t Mikael Gospel. Det både maken och jag fick mest ståpäls av var utan tvekan Magnus Johanssons fantastiska trumpetspel.

I går morse åkte maken ut med Helsingborgsbåtarna. Det fanns gott om stor sill. Han fick en rekordstor som vägde 450 gram, den finns till beskådande på http://www.helsingborgsbatarna.se/

Som vanligt rökade han en hel del, men jag frös även in ett bra gäng, jag måste ju ha så att jag kan steka och lägga in i ättika till jul.

För några veckor sedan kom min son hem med en tupp på över 3 kilo. Den stekte jag idag och vi fyra, son och svärdotter, maken och jag åt upp nästan hela pippin. Till den hade vi brysselkål, rödkål, slantade morötter, mjölig potatis och en farligt god sås, smaksatt med rött vin och ett par skedar lingonsylt. Före tuppen hade vi snittar med laxmousse och till efterrätt hela stekta äpplen fyllda med socker och kanel och till detta gräddglass. Efteråt var vi inte så rörliga.

I morgon får både sonen och maken varsin rejäl portion tupp med tillbehör med sig till jobbet.

Maken gick upp och kojade klockan åtta, det behövs säkert för han var uppe i natt och passade röken. Han ska dessutom upp redan halv fem i morgon bitti. Själv ska jag i säng senast klockan tio, för jag ska också upp tidigt.

Carolina Gynning, Birgit och jag

Oj, vilken dag det blev!

I morse hörde jag på Radio Malmöhus en intervju med Agneta och Carolina Gynning. De skulle ha en gemensam vernissage i Malmö klockan fem i eftermiddags. Mamma Agneta arbetar i brons, glas och marmor och hennes dotter Carolina målar tavlor.

Jag bestämde mig genast för att köra dit och ta en titt, och ringde min väninna Birgit som bor i Malmö.

En stund innan jag skulle köra hemifrån ringde telefonen. Det var doktor Niels som talade om att svaret på mitt näsprov visade att jag har en infektion och att jag behöver ta en antibiotikakur.

Åh, utbrast jag, det var på tiden!

Den kunde jag ha fått första gången jag var på Vårdcentralen, eller åtminstonne förra torsdagen. Nu fick jag snabba mig in till apoteket och hämta medicinen innan jag körde till Malmö.

Först körde jag hem till Birgit. Hon är en härlig kvinna, vän och rådgivare. Ständigt omgiven av sina tillgivna kattor. På fotot är hon med Emma.

Tack vare min GPS som lotsade mig, hann jag fram en kvart innan vernissagen började. En dörrvakt som såg ut som en bodyguard, stod i dörren och släppte in besökare. Där inne var det fotoförbud.

Carolina var iklädd lårhöga svarta mockastövlar med platåsulor och höga klackar. En snäv kjol som precis täckte rumpan och en ärmlös väst i rödräv (?). Hennes kortklippta hår var sotsvart och läpparna blankt lackröda. Hon gick omkring och filmade sina tavlor. När hon spankulerade omkring ensam utan att filma, gick jag fram till henne och hälsade. Därefter frågade jag om jag fick ta ett foto av henne. Nej sa hon, ser de andra att du får ta ett kort av mej så kommer alla de andra också att vilja ta kort - och det orkar jag inte med. (!?)

Nu tror jag inte att alla de andra (ca 20 personer) som fanns där, hade kamera med sig, eller ens hade en tanke på att ta ett foto. Det fick bli ett utanför lokalen. Vakten tittade surmulet på oss, men vad skulle han göra?

Hur var då utställningen? Jo flera av tavlorna tyckte jag om och även bronsskulpturerna.

Sovmorgon, "Friskis" och influensaspruta

Vaknade i natt och var torr som fnöske i munnen. Öppnade föntret på vid gavel, puffade till och vände kudden och tog näsdroppar innan jag gick ner och drack vatten.
Sen kunde jag inte somna om. Läste en timma innan jag släckte lampan.
Därför hade jag sovmorgon till klockan var nästan åtta i morse.

Strax före klockan tolv i dag var jag på Friskis & Svettis. Det var härligt att komma dit igen och jobba några timmar i receptionen. Förra veckan kunde jag på grund av min förkylning inte gå ut. Visserligen snorar jag fortfarande lite och det sprakar i öronen, men jag ser åtminstonne inte sjuk ut. Jag har jag blivit lomhörd men det är förhoppningsvis något som snart går över.
Träningen får jag vänta med till nästa vecka för säkerhets skull, den kan göra mer skada än nytta så länge man har en infektion i kroppen. Uppriktigt sagt, så hade jag ändå inte orkat nu.

Sussi som jag avlöste i receptionen, har fått influensasprutan. Hon fick ont i armen och har inte kunnat värda på gympapassen, eller ligga på den sprutade armen. Gyminstruktören Fredrik som också har fått sprutan, fick stanna hemma i dag med influensasymtom.
Min son och svärdotter har fått sina sprutor idag. Svärdottern mådde allmänt dåligt och också hon fick ont i armen.

Jag lär väl snart också få en kallelse till att få influensasprutan, min åldersgrupp är ju den sista som ska ha den (om det finns något kvar) och då ska jag ta den. Jag menar vad är alternativet? Att jag kanske får svininfluensan, lunginflammation och gud vet vad? Men visst känner jag mig lite orolig, man hör och läser ju så mycket om förskräckliga saker som har hänt efter att man fått sprutan. Så först ska jag ringa och prata med min allergiläkare på allergimottagning i Lund. Maken däremot är helt motståndare till den, så han ska inte ta den.

Nu något helt annat. Ett citat som jag läst i Helsingborgs Dagblad.
"Inga människor sänker sig så djupt som de som vill komma sig upp här i världen."
Lady Marguerite Blessington

Av någon anledning kom jag att tänka på politiker.

Lappade jeans, kalsingar, luktegott och rynkkräm

Tack och lov så är jag mycket mindre snorig idag, men det sprakar och bultar forfarande i öronen.

I förmiddags började jag med lite klädvård.

Makens trädgårdsjeans liknade de som finns i modeaffärer och är hutlöst dyra. Det vill säga, både slitna och trasiga.

Förutom att det såg slarvigt ut, så kan det inte vara skönt att gå med knäet bart.

Nu har jag alltså sabbat värdet på dem, eftersom de nu är både lappade och lagade.

Det skulle aldrig falla maken in att gå med jeansen nerhasade och visa kalsingarna, han tycker att det ser obekvämt ut. Men ibland händer det ändå att han visar dem, när han till exempel sitter på huk. Några Björn Borg-kalsonger kan han dock inte stoltsera med. De han använder är köpta på Kapp Ahl, de är både bra och prisvärda.

Jag har ju inte kunnat gå ut på ett bra tag, nu kände att jag behövde komma ut och se lite folk, men vädret inbjöd inte till någon utomhuspromenad. Så var kan man då garanterat se folk?

På Väla.

Jag skulle ändå uträtta några ärenden, så jag körde dit efter lunch.

På Kicks gick jag in och köpte en presentförpackning med Kalvin Clein eau de toilette och deodorant till mig själv, använda en rabattcheck som jag fått.

Därefter gick jag till hälsokostaffären Life, där köpte jag en presentförpackning med Jabu´she 24 hour creme, också det till mig själv, som bonus fick man en tub anti-wrinkle serum. På baksidan av kartongen stod det att man får 51 % mindre rynkor, spänstigare och slätare hud med finarer lyster och minskade porer. Varför gör man inte större förpackningar? Det lär behövas. Till sist köpte jag ett tvåpack kalsingar till maken inne på Kapp Ahl, just nu fick man 30% i rabatt.

När jag har druckit mitt te ska jag gå upp och lägga mig, hoppas att jag hinner läsa en stund innan John Blund kommer.

Vårdcentralen, min och HKH Victorias handväska

I morse klockan åtte ringde jag till vårdcentralen. Det var det väldigt många andra som också gjorde. En telefonröst talade om att kön var lång och uppmanade mig att försöka igen senare. Efter ytterligare några försök kom jag fram och kunde lämna mitt telefonnummer, så att de kunde ringa upp mig, det var fjorton samtal före mig. Jag fick en tid till doktor Niels i eftermiddags, som efter att ha tittat mig i öronen, blåste mig i näsan och skickade ut mig för att ta en odling i näsan. Om några dagar får jag svar på detta. Under tiden ska jag ta jag ta tabletterna Rinexin och Rhinocort näsdroppar.

Och så var det då kronprinsessan Victorias omskrivna handväska. Den lär ha kostat 100.000 svenska kronor! Visst, jag vet att det är status att ha en dyr märkesväska. Men ingen handväska, oavsett vilket märke och hur många remmar, knäppen, beslag och tofsar den än har, kan vara värd 100.000 kronor. En exakt likadan kopia kostar ju bara en spottstyver. Vickan skulle mycket väl kunna bära en kopia, vem skulle misstänka att den inte var äkta?

Jag förstår att en del vill hävda sin status genom att äga och visa upp sina dyra märkesprylar, men det behöver verkligen inte Victoria.

Lena nyman sjöng en gång den här tänkvärda texten:

"Men om man till exempel råkar hamna i en hop, av nykterister som går kring i plommonstop.

Så struntar man i dé, tar fram sitt pannband från Tibet, och tar sig väl en tår och sjunger helan går. Ja de é mod............. "

Och coolt också kan jag tycka, att skita i vad de andra gör eller tycker - och köra sitt eget race.

Men frågan är, hur många är vuxna nog att våga det?

Min egen favorithandväska köpte jag för över 25 år sedan i en second hand affär nära Stortorget i Malmö.

Jag vet inte om min lagom stora "Jane Shilton" väska är eller har varit ett tjusigt märke, men den har onekligen varit slitstark, och så länge den är hel och håller färgen får den hänga med.

Dubbelsidig öroninflammation och blommande decemberkaktus

I torsdags besökte jag vårdcentralen. Fick komma dit efter ett telefonsamtal då jag talade om att jag kräkts några gånger, hade frossa, var snörig och hade ont i ett öra. Eftersom man inte kunde utesluta att jag hade svininfluensa, så fick jag ringa på och gå in bakvägen. Sköterskan som kom in och tog ett blodprov hade handskar (så klart) och munskydd. Efter ett tag kom doktor Ann in och undersökte mig. Hon konstaterade att jag hade öroninflammation på båda sidorna.

I Skåne har man skrivit ut så mycket antibiotika så nu är man restrektiv med att skriva ut penicillin. Min öroninflammation skulle läka ut av sig själv. Hon sa också att det inte kan uteslutas att jag fått en influensa , svin- eller en annan influensa.

I dag söndag, har jag mer ont i mina öron än vad jag hade i torsdags när jag besökte vårdcentralen. Emellanåt hugger till i båda öronen, det gör riktigt ont, och hela huvudet känns som om det var fyllt med fetvadd (nej jag har såklart aldrig haft fetvadd i huvudet - men jag tror att det kan kännas så här.)

Om inget under sker i natt så att jag blir av med det onda i öronen (knappast troligt) så ringer jag till vårdcentralen i mogon klockan åtta när de öppnar. Så här ska jag inte behöva ha det. Det får bära eller brista med Skånes statistik vad gäller antibiotika, den kan inte bli så mycket sämre om jag får en penicillinkur.

Den här kaktusen på fotot har fört en annonym tillvaro sedan förra vintern. Nu blommar den av hjärtans lust. Se så många knoppar den har. Jag är djupt imponerad för det enda den får är ljus och lite vatten då och då. Nu har jag även talat om för den att den är vacker, man ska ju prata med sina växter, och lite smicker är aldrig fel. Hoppas nu bara att jag inte smittat den, så att den blir förkyld. Om den börjar se hängig ut så kanske jag ska peta ner en värktablett i jorden.

I morgon ska jag lämna rapport om mitt eventuella besök på vårdcentralen.

Och i morgon ska ni också få se mitt väskfynd, med tanke på vad en av hkh prinsessan Victorias handväskor kostar.

Svälj ett piller med blåbär och en kapsel med grönt te

Ännu en snorig dag. Igår fick jag dessutom ont i vänster öra, det bubblar och sprakar i det.

Eftersom läkarna inte skriver ut penicillin i brådrasket så väntar jag ett tag och ser åt vilket håll det går. Om det fortfarande gör ont på fredag så ringer jag vårdcentralen och ber om en tid.

En telefonförsäljare ringde till min mobil idag. Mobilen kan man tyvärr inte lägga in på NIX telefon och slippa samtal från försäljare. Den här telefonförsäljaren tyckte att jag skulle prova kapslar med grönt teextrakt och tabletter med blåbär. Hon talade sig varm för hur bra de var. Ja det tvivlar jag inte på, men jag föredrar att dricka grönt te med olika smaker. På morgonen blir det en hel kanna och på kvällen för det mesta två muggar.

Blåbär har jag i frysen, de äter jag med filmjölk och myssli, eller till glass om jag är sugen på nå´t gott. Som ikväll till exempel.

Det blåser rejält, DMI har varnat för att det kan komma upp i orkanstyrka, 32 meter per sekund. Hörde just nu på rapport att det blåser 31 meter per sekund i Falsterbo. Då gäller det alltså att ha förtöjt och surrat ordentlligt.

Förkylning, svin-, eller annan influensa?

Nu har jag varit riktigt rejält förkyld i fem dagar. I igår ringde en av mina klasskamrater och undrade varför jag inte kommit till skolan, de saknade mig. Så omtänksamt att ringa och kolla, det värmde. Förkylningen blev inte bättre - men jag blev gladare.

Jag ringde till "Friskis" för att tala om att jag inte skulle kunna arbeta i receptionen i morgon. Vi småpratade en stund och jag sa, att för tillfället har jag ingen större matlust. Nej men det gör ju inte så mycket sa hon som tjänstgjorde i receptionen, du har ju att ta av. Jaha du! Nu vet jag att hon inte menade något illa, själv går hon på Viktväktarna och det har verkligen gett resultat. Än så länge sitter mina kläder inte för trångt, men jag vill definitivt gå ner de kilona som smög sig på mig i somras.

I morse gick jag ner ganska tidigt och hämtade HD, tog ett litet vitt piller (Ibumetin), drack ett glas vatten och gick upp till min varma sköna säng igen. Jag orkade bara läsa några sidor sedan lyssnade jag på radion istället. Förmodligen slumrade jag till ganska snart, när jag vaknade igen var klockan halv elva. Då gick jag ner och tog en oljedusch. Det vill säga, jag duschar av mig och maserar sedan in hela kroppen och även fötterna, med Natusan baby oil, en hastig avskjöljning med ljummet vatten och man blir både mjuk i skinnet och luktar fräscht. Frukosten, som mer blev en brunch, var jag inte klar med förrän klockan var nästan tolv.

För tillfället har jag elva olika sorters teer hemma, men det spelar inte så stor roll vilket jag dricker eftersom smaklökarna ändå har lagt av. Ett par skivor färsk ingefära som får dra i hett vatten tillsammans med lite honung är gott och det kan jag känna smaken av. Att suga på en Fishernan´s Friend extra strong är också gott.

Annars använder jag det här för att lindra förkylningen (se fotot). Te, honung, färsk vitlök, citron, näsdroppar, en liten vit pilla var fjärde-femte timma, dessutom en värstinghostmedicin som jag bara tar till natten. Samt inte att förglömma, massor med näsdukar. Köpte 200 st i förra veckan och de räcker fortfarande.

Det kanske till och med är så att jag drabbats av en influensa, men hur ska man veta det? Jag fortsätter med självmedicinering så länge jag inte mår/blir sämre.

I morgon måste jag ta mig till affären och proviantera lite, samt köra till apoteket och köpa fler piller som är bra om man är förkyld, har feber och ledvärk.

Jag har slarvat bort tre bilar

Jag var ju på Universitetssjukhuset i Lund förra veckan, och det föranleder mig att skriva följande.

Det ska sägas med en gång. Jag brukar veta var jag lägger saker och ting, så att jag lätt kan hitta dem igen. Men, hur sanslöst det än kan låta - så har jag slarvat bort tre bilar.
Den första var en knallgul liten Fiat med taklucka, som av förklarliga skäl kallades brevlådan.
Den andra var en stor svart Volvo 740 och den senaste (jag vågar inte säga den siste) en grön Renault Clio.

För många år sedan bodde jag i Bjärred, ett litet samhälle vid havet två mil norr om Malmö. Varje dag bilpendlade jag till mitt dåvarande arbete på Länsarabetsnämnden i Malmö. En solig och varm semesterdag beslöt jag att ta en tur till Helsingör. Körde upp till Helsingborg där jag parkerade på en stor tillfällig parkeringsplats. Man höll då på att bygga Knutpunkten (ja, jag sa ju att det var längesedan) som nu är en stor terminal för båt-, tåg- och busstrafik.
Vid den tiden kunde man fortfarande tjäna en hacka på sina inköp i Danmark.

Nöjd efter en trevlig shopping i Helsingör och en skön tur på sundet, stod jag åter på parkeringen, nerlastad med bland annat kött, ost och danskt rågbröd samt ett sexpack bier som då var ransonen. Jag styrde stegen till platsen där min bil stod - trodde jag. Den var borta! Kollade för säkerhets skull hela parkeringen innan jag kånkade bort med kassarna igen till terminalen. Därifrån ringde jag till Polisen från en telefonautomat (fanns mobiltelefonen då?) och anmälde att min, visserligen gamla, plasticpaddinglagade, men fina lilla bil var stulen. Varför? Hela parkeringen var ju full av nya snabba bilar. Tja sa polisen, som var lika förbryllad som jag, det är mycket man inte begriper.

Sedan blev det till att åka kommunalt. Det var första gången jag åkte pågatåg, som lokaltågen heter här i Skåne. Under andra omständigheter hade det säkert varit trevligt, men nu var det bara jobbigt. När jag kom fram till Lund hann jag se bakändan på bussen som gick till Bjärred. Nästa buss skulle inte gå förrän om en timme. Tänk vad Lund kan vara folktomt en varm sommarkväll. Just då var det väldigt synd om mig. Ensam, bestulen, trött och med händer och armar som värkte efter släpandet på kassarna. Då är en timme väldigt lång. Till slut kom bussen, nästan folktom. Från hållplatsen i Bjärred och hem var det sedan bara en promenad på cirka femton minuter.
Eftersom jag nu inte hade någon bil, blev jag tvungen att busspendla till min arbetsplats i Malmö. Något som jag upptäckte var både praktiskt och bekvämt.

Efter en vecka ringde polisen. De hade hittat bilen och som tur var hade man inte gjort någon åverkan på den. Toppen! Jag frågade var jag kunde hämta den. Jo, den står på en parkering bakom färjeterminalen fick jag till svar! Det visade sig att det fanns två parkeringar bredvid varandra - likadana. Jag hade bara sökt på den ena. Dessutom hade jag fått parkeringsböter. Nåja, den slapp jag betala. Bilen hade ju varit "stulen".

En sådan tabbe skulle jag aldrig göra om, trodde jag. Nästa gång var några år senare. Vi var hemma i G:a Lerberget, som ligger norr om Helsingborg. Maken målade om huset och jag servade honom med mat och kalla drycker. Han jobbade oförtrutet på trots stekande sol. Om jag skulle överraska honom med en riktigt god flaska whiskey tänkte jag. Det var han väl värd, så som han slet.
Jag tog vår Volvo 740 som vi hade då, och körde in till Helsingborg. Parkerade i norra hamnen som då inte var bebyggd. Det var ju en bit att gå därifrån till båtarna, men att stå där kostade bara en krona i timman. Här slängdes minsann inte ut pengar hur som helst.

Döm om min förvåning när jag kommer åter efter sundsturen och finner att bilen är borta. Jag menar, en så stor bil är ju synlig även på långt håll. När jag ringde hem tog det en god stund innan maken svarade. Inte så konstigt. Han stod ju uppflugen på en stege och målade takkupan. Jag sa som det var att vår bil är stulen. Jaha sa han, det var ju förargligt eftersom den var ju fulltankad. Nu skulle biltjuven kunna komma rätt så långt menade han. Sedan suckade han och sa uppgivet, "jag hämtar dig i Fiesten". (Jag hade bytt ut min gamla Fiat.)

När han kom föreslog jag att vi kunde köra en runda först, innan vi polisanmälde bilstölden, så får du själv se sa jag, att den är borta. Sagt och gjort, han körde förbi en lång magasinsbyggnad som delade av parkeringen - och där i solgasset stod den, alldeles ensam på en plan stor som ett dussin fotbollsplaner. Som tur var höll maken tyst, och som jag skämdes.

Sedan hade jag en liten grön Clio av 99-års modell, alltså en riktig ungdom. Med den körde jag ner till Universitatssjukhuset I Lund. Den här dagen var en typisk skånsk vinterdag. Från Öresund svepte ett grått dis in och bredde ut sig som en våt yllefilt över landskapet. Temperaturen pendlade runt nollan, men blåsten gjorde att kylan trängde genom märg och ben. På lasarettsområdet har man byggt stora parkeringshus som sväljer massor med bilar. Jag körde in i det ena och hittade en ledig parkeringsplats. Vis av tidigare misstag tittade jag noga efter på vilkan sida i garaget, och på vilket plan jag ställde bilen. När jag kom tillbaka efter besöket hos min allergiläkare, betalade jag parkeringsbiljetten och tog hissen upp till min bil. Där fick jag en smärre chock.

Så långt ögat kunde nå såg jag inte till någon grön Clio. För säkerhets skull gick jag upp och ner mellan de olika våningsplanen två gånger och dessutom på båda sidorna. Jag frös så att både ögonen och näsan rann. Bilen var väck! Och i den låg handskar, halsduk och mössa. Eftersom jag inte skulle gå så långt hade jag ju inte tagit detta på mig. Det ångrade jag nu. Att gå tunnklädd i ett kallt och dragit garage någon längre tid är inte att rekommendera. Snart skulle väl parkeringsbiljetten vara ogiltig också.
Jag tog hissen ner för att tillkalla vakten men först gick jag ett varv runt huset. Kunde jag ha missat någon annan ingång?
Jajamensan, och inte bara det, utan helt helt hus! Tvärs över gatan låg ett likadant parkeringshus, med identiskt likadan ingång till betalningsautomaten och hissen. Med hjärtat i halsgropen tog jag hissen upp till plan fem i det här garaget, och där stod min bil, hur tryggt som helst.

Nu funderar jag på om man inte skulle kunna montera någon slags sändare på bilen (nu har jag en två år gammal blå Clio). Som får den att blinka och signalera när man aktiverar den med en sökare. Man kanske till och med kunde programmera den till att ropa "här är jag"! Kommer en sådan ut på marknaden ska jag genast köpa en.

Frisk? Felköpta jeans

Igår förmiddags körde jag till Lasarettet i Lund. Jag skulle genomgå en undersökning som man inte kan göra i Helsingborg. Man har inte den utrustningen. Normal väntetid till denna underökningen är ca 8 månader. Jag fick förtur och skulle få komma till inom 4 månader. Det tyckte jag var lång tid, så jag ringde och talade om att jag kan komma med så kort varsel som en och en halv timme. Vilken tur att jag gjorde det, jag behövde bara vänta en vecka. Tack gode Gud så var allting bra, nu är det bara att fortsätta leva och inte lägga år till livet utan liv till åren.

Innan jag körde hem besökte jag ett storköpscenter i Lund och köpte två par jeans. Ett par svarta och ett par bruna. Samma märke och modell. Affärsbiträdet bedyrade att de satt hur bra som helst.

I morse provade jag båda paren och granskade mig kritiskt i en spegel i helfigur. De satt inte bra. Som tur var kunde jag lämna in dem för återköp i deras affär på Väla. Efter letande i flera andra affärer hittade jag ett par snygga svarta jeans som jag blev nöjd med. Har provat dem ikväll och de sitter verkligen snyggt och är dessutom bekväma.

I morgon ska jag lämna in min dator till grannen. Han arbetar med säkerheten för datorer i banker. Nu ska han få rensa och uppgradera min dator så långt det är möjligt. I morgon ska vi till våra goda vänner Lena och Lars och äta gås. Förhoppningsvis så kan jag skriva på min blogg igen på söndag och redovisa från gåsamiddagen. Tills dess, ha de så gott alla mina kära läsare.

Pengarna eller livet

I går kväll var jag på Konserthuset och såg "Pengarna eller livet". Det är en fars av Ray Cooney och som väntat blev det en kväll med många skratt. Vet ni vem Roland Nordqvist är? Inte det, nej han är väl mest känd som "teliapappan".

I den här farsen spelade han en mutbar polis. Före föreställningen gick han omkring och sålde program. Som vanligt hade jag kameran med mig i handväskan. Den halade jag naturligtvis upp och bad en man som precis köpt ett program, att ta ett kort på Roland och mig, Roland hade inget emot det. Den andre av pjäsens två poliser spelades av Johannes Brost.

Eva Rydberg och hennes man satt på tredje raden, de ville väl se om där fanns något att ta till sig, tips och nya ideer. Jag satt snett bakom. Det var mycket folk i salongen men långt ifrån fullsatt. Kan det ha varit priset som avskräckte? Inte vet jag, men 355 kronor för en biljett tycker jag nog är i mesta laget.

Kultur är friskvård

I lördags (7 nov) hade jag en insändare i Helsingborgs Dagblad, läs nedan.

Hur länge ska vi finna oss i att våra folkvalda behandlar oss nedlåtande?
Vår kulturminister (åtminstonne ett tag till) Lena Adelsohn Liljeroth har sagt att "begreppet kultur är ett problem. Det leder tankarna till symfoniorkestrar och sådant som alla kanske inte är intresserade av".
Jaså!? Var har hon fått det ifrån, och vad är problemet?
Regeringskollegan Göran Hägglund vädrar sina fördomar genom att säga att "verklighetens folk" inte gillar kultur. Vad menar han?
Detta är inte annat än kränkande förtal av så gott som hela svenska folket. Vi är varken dumma eller mindre vetande.

Den så kallade finkulturen är långt ifrån tillgänglig för alla. Därför att, lågavlönade och pensionärer helt enkelt inte har råd att spendera flera hundra kronor på en konsert- eller teaterbiljett och att ta sig till en operaföreställning är inte att tänka på. Vernissager kommer man tack och lov in på gratis.
Fast vi har väl snart inte råd med kulturarbetare heller.

Tänk om politikerna kunde lyssna på vad läkarvetenskapen kommit fram till. Nämligen att kultur är friskvård. Man kan ju sedan länge få recept till FAR = fysisk aktivitet på recept, vilket betyder reducerat pris på till exempel ett gym. Så varför inte låta läkarna skriva ut recept även till kulturevenemang?

Det vore väl bra, om man med så enkla medel kunde förebygga sjukdomar och samtidigt skapa arbete för kulturarbetarna.

Idag (10 nov) fick jag svar från Anders Lundström (KD). Läs den!

På "DEBATT" i samma tidning läser jag "Kultur kan hjälpa till och uppfylla viktiga mål för folkhälsan, skriver Henrik Hammar (M), Rolf Tufvesson (KD) och Anders Lundström (KD)."
Läs gärna hela deras inlägg, Kultur på recept.
Nämen, så himla bra att även politikerna äntligen har fått upp ögonen för vad vi mår bra av.

Nu ska jag snofsa till mig lite för ikväll ska jag ägna mig åt friskvård. Jag ska köra in till Konserthuset och titta på "Pengarna eller livet". Tror nog att jag kan få mig ett och annat gott skratt.

Livmoderhalscancer? Gör-det-själv-test

Idag fick jag ett brev som gjorde mig betänksam. Jag fick ett erbjudande om att beställa ett hemtest som visar om jag har en HPV-infektion eller inte.

Överst med fetstil stod det "Vill du undvika att drabbas av livmoderhalscancer?" Denna sortens cancer startar med HPV-virus.
I brevet blir jag upplyst om att det varje år dör 150 svenska kvinnor i livmoderhalscancer och fler än hälften är över 60 år. Så det är inte förvånande att jag fått detta brev - jag är över 60 år och alltså en presumtiv kund.

Sista delen i brevet börjar med "Ta kontroll över din hälsa, beställ ditt test idag!"
Jag uppmanas att beställa ett hemtest som visar om jag har en HPV-infektion eller inte, den kostar 630 kronor + 35 kronor i faktureringsavgift.

Efter analysen på ett laboratorium får jag ett brev hem som talar om resultatet. Jaha!? Och om det visar sig att jag har en HPV-infektion som avslöjar, om jag löper risk att drabbas av livmoderhalscancer - vem ska då fånga upp mig? Jag menar, om jag har en infektion så måste jag ju ändå gå till en läkare.
Jag fattar inte vitsen med den här testen?

Om jag går till en gynekolog (specialist) så kostar det 300 kronor. Då får jag både en ordentlig undersökning och cellprovstagning. Skulle det behövas så blir jag kallad till ett återbesök.

Varför ska jag betala 665 kronor och själv göra jobbet, när en läkare gör det för 300 kronor?

Jag undrar hur många man kan lura att köpa den här testen?

Jul på Huseby

Maken och jag körde till nordens största julmässa igår, och fick uppleva julstämningen på Huseby. De har landets största julsaluhallar med mathantverk från 70 gårdar. Det var mycket godsaker som vi fick smaka på. Bland annat olika sorters stenugnsbakat bröd och knäckebröd, spettkaka, ostkaka, sjuttioelva sorters sill, lagrade ostar, korvar, syltor och pastejer, många olika smaker på senap, honung och marmelader, julgodis, glögg och enbärsdricka. Vi var riktigt mätta efter allt provsmakandet. Jag köpte småländska isterband (såklart), sylta och lite goda ostar, en fransk Greyer och en grön ost som smakade ljuvligt av pesto och örter.

Som vanligt fanns det massor med hantverkare i sju olika lokaler. Tomtar fanns det i alla möjliga material, många var tovade, de på fotot var mins 130 cm höga. Ett flertal hantverkare visade sina smycken, tillverkade i silver, tenn, glas, keramik, läder mm. Ibland en kombination av två eller tre av de här materialen. Det fanns konstfullt stöpta ljus. Smide, träslöjd och hemvävda damastdukar.

Hemstickade tröjor och mössor, västar, tofflor och vantar i skinn. Julgprydnader i halm och allt möjligt annat, hur mycket som helst. Det såldes en hel del. Folk kånkade allmänt omkring på kassar och det mesta i dem var nog ätbart.

Virestads folkdanslag visade hur den riktiga hantverksmässiga tillverkningen av polkagrisar går till. Man kokar efter det ursprungliga receptet som man hade när tillverkningen började för 150 år sedan. På fotot är det Olof från Ljungby som håller tungan rätt i mun när han brer ut det som ska bli det vita i karamellerna. Vi smakade på godsakerna när de var ljumma och härligt sega.

Självklart kunde man också köpa med sig en strut karameller.

En kille fick stå lite avsides på området för han väsnades när han arbetade. Han täljde figurer ur trädstockar med en motorsåg och var fenomenalt skicklig. Figurerna som han täljde fram var otroligt detaljrika och naturtrogna. De här fiskarna som hoppar i vattnet är skurna i ett stycke.

Fast i och för sig jag kan ju inte bedöma hur en naturtrogen tomte ser ut, jag som bara har sett fejkade. Tänk om man nå´n gång i livet fick se en riktig tomte - om det nu finns sådana.

Det var kö till ståndet som sålde korv och kebab av vildsvin. Huvudet som låg på disken hade tillhört en galt så förhoppningsvis var det inte köttet efter honom som fanns i korven och kebaben.

Stämningen på Huseby är speciell, varje kväll tänds 250 julgranar och 500 marschaller. Det blir trolskt vackert. Utanför området finns ett jättestort fält som fungerar som parkeringsplats. Den var full av bussar och personbilar. Husbilarna och husvagnarna tillhörde förmodligen utställarna. Många hade också parkerat längs utmed vägarna dit. Området är ju jättestort så det kan ta emot mycket folk, men visst blev det trångt ibland. Det är en populär julmarknad. Vi brukar besöka den varje år och jag är nöjd efter att ha besökt den eftersom den har det mesta.

Glögg och älgfärsbiffar

Nu har jag ett bra sortiment av glögg hemma. På fotot överst finns det lättvins- och starkvinsglögg samt en flaska glyhwein. Blossas årgångssglögg smakar i år mandarin, riktigt gott enligt personalen på Systembolaget. På fotot under finns alkoholfri och nästan alkoholfri glögg, inköpt i livsmedlesaffärer.

Ikväll ska vi ha älgfärsbiffar, smörstekta kantareller, kantarellsås (Knorr) och klyftpotatis med timjan, samt hylsor, som maken kallar det. På burken står det lingonsylt, men han är övertygad om att de tagit saften från bären, så att det som blir kvar är hylsor (skal). Älgköttet har maken bytt till sig mot rökt sill. Både älgjägaren Ulf och hans hustru Eva-Britt är lika nöjda med bytet som maken och jag.

Nu ska jag hälla upp en whiskey till maken som är i faggorna, han får det varje fredagskväll. Det är liksom början till en skön avkoppling. I morgon ska han köra till tippen med bland annat den nersågade granen. Han tar det som en nöjestripp.

Det luktar så gott i köket. Nu ska jag vända lite i potatisen.

Kristina, kom gärna hit och drick en mugg glögg, med eller utan bil. Kram på dig.

Carl Philip dricker champagne i Köpenhamn

De här flaskorna som innehåller vardera 75 cl, var jag inne och fotade idag på Systembolaget i Höganäs. Jag tog den dyraste och den billigaste, med anledning av nedanstående.

Jag läste i Helsingborgs Dagblad idag, att Carl Philip och hans polare i helgen varit på inneklubben Nasa i Köpenhamn.

Notan gick lös på 70.000 danska kronor. Det blev dyrt det, för en dansk krona kostar 1.44 i svenska pengar.

Prinsen och hans vänner beställde bland annat in en 3-litersflaska champagne av det exklusiva märket Cristal som kostar 50.000 kronor.

Ja men det känns ju väldigt bra att få veta, att de inte supit sig fulla. För det kan de ju knappast ha gjort med de priserna, om bara en flaska kostar 50.000 kronor. Det är ju nästan lika mycket som en riksdagsledamot får per månad, eller lika mycket som en fattig pensionär får i pension under ett halvår.

Jag funderade på vad ett gäng killar som går på lokal i Helsingborg skulle beställa in.

Det är väl knappast troligt att någon skulle säga, hörni grabbar ska vi ta in en flaska champagne och fukta struparna med? Nej, och ännu mindre troligt att någon skulle utbrista jaaa!

Det är ju tjejdricka, eller sådant som man skålar i på nyårsafton och när man vill fira något viktigt.

Nej, en inte allt för kvalificerad gissning är, att när killar här hemma går ut för att ta några glas, då blir det nog mest bier.

Hämnden är ljuv

Idag kom den första snön den här vintern. När jag kom ut ifrån "friskis" vid halvfemtiden yrde det runt lite flingor i luften. Inte så många att de syntes på marken, men i alla fall. Jag fick köra med vindrutetorkarna på.

Tidningen AMELIA damp ner i brevlådan igår. Ett reportage i den börjar "Förlåt.....att jag gjorde slut så fult".

Jag har också gjort slut på ett fult sätt - och det var han verkligen värd. Detta hände för minst tjugofem år sedan så det är sedan länge preskiberat.

Han som det handlar om, jobbade ofta utomlands så vi träffades mycker oregelbundet. Dessutom bodde han tio mil ifrån mig.

En dag när jag visste att han var hemma körde jag oanmäld dit och överraskade honom. Han såg uppriktigt glad ut men verkade också vara stressad. Skulle bara ringa en kund innan vi gick ut för att äta en sen lunch. Du kan väl köra fram min bil under tiden sa han, så kommer jag om några minuter. Vi hade verkligen en trevlig eftermiddag och mysig kväll.

Före hemfärden gick jag in och duschade. När jag skulle slänga badhandduken i tvättkorgen, lyfte jag på locket och tittade förvånat på en vit frottébadrock i storlek M, den såg ren och fräch ut. Hans randiga badrock hängde på en krok. När jag tittade mig omkring så jag en flaska nagellack och en deoderant för kvinnor.

Det var ju hur enkelt som helst att se sambandet. Han hade i all hast ringt den andra kvinnan och slängt ner hennes badrock i tvättkorgen när jag gick ut till bilen. Jag var förd bakom ljuset - men hämnden är ljuv.

Jag tog fram ett trosskydd och drog av den lilla skyddsremsan. Sedan satte jag ett tydligt läppstiftsmärke på den och lade den i ena fickan på den vita badrocken. Jag gned också in lite brunkräm på båda sidorna av chalkragen och sprutade på en rejäl dusch av min eau de toilette. Man behövde inte vara jakthund för att se och lukta de tydliga spåren. Sedan lade jag ner badrocken igen. Badhandduken som jag använt hängde jag upp på en krok, så att han inte skulle märka att jag varit i tvättkorgen. Utstuderat fult? Yes!

När jag skulle gå fyrade jag av ett leende mot honom och sa att det här var vår sista date eftersom jag träffat en annan kille, en elitidrottsman. Han såg uppriktigt ledsen ut. Om han bara visste hur ledsen och förbannad han förmodligen skulle bli. Synd att jag inte fick se det. Hoppas han blev varse att man inte både kan äta kakan och ha den kvar. Jag har sluppit att höra av honom sedan dess.

Tro det eller ej, men senare hade jag faktiskt ett längre förhållande med en elitidrottsman som tävlade i Svenska landslaget. Vem och i vilken sport? Det är högst privat.

Svårbegriplig smålänning och skånskor med talfél

På Sundsgårdens folkhögskola där jag och nästan förtio andra vetgiriga 55+ are går, har vi idag pratat om dialekter. Vi fick lyssna på sexton olika dialekter och det kan jag ju erkänna, att det var inte många som jag placerade i rätt län.

Maken som är smålänning sedan födseln och aldrig kommer att bli annat, flyttade därifrån för tjugo år sedan. Då invandrade han till Skåne för min skull. Redan då skulle jag ju naturligtvis ha gett honom en rejäl genomkörare i vår klingande vackra dialekt, för så vitt jag vet så finns det ingen kurs i skånska för inflyttade (SFI) som man kan skicka honom på.

I och för sig är han nu återbördad till fadershuset, hans pappa är född och uppväxt i Höganäs och det var hans mamma som drog svärfar till Småland. Som det kan bli.

Tack och lov så trivs maken här nere och vill inte flytta tillbaka till Småland. Sin dialekt har han dock behållit och ibland är han svår att förstå sig på, nåja det gäller ju inte bara dialekten.
Å andra sidan har han ibland svårt att begripa sig på mig - hur nu det kan vara möjligt.

Men visst är det charmigt med dialekter, låt oss för allt i världen bevara dem.

Vi är många som tycker det är en styggelse att lyssna på alla de skåningar som inte vårdar sin dialekt, utan försöker prata rikssvenska - med miserabelt resultat. Jag tänker inte nämna några namn, men det finns speciellt en kvinna på Radio Malmöhus som man får skavsår i öronen av att lyssna på. När hon började på radion så pratade hon skånska. Jag hör inte vad hon säger, alltså budskapet, jag hör bara, och retar mig på hennes nasala röst och ansträngda stämband, hon låter alltid förkyld, hon snörvlar och är allmännt otydlig i sina försök att prata Stockholmska. Det här är definitivt inte bra, i ett krisläge är hon inte trovärdig.

En annan skånska med talproblem är en populär (?!) programledare på TV. Hon har tidigare varit chefredaktör för en tidning med samma namn som en stor livsmedelskedja.

Nu är det ju inte bara kvinnor som har talproblem och bétonar helt fel i sin iver att prata fint. Killarna är inte ett dugg bättre. Det förvånar mig att de inte själv hör hur galet det låter. Någon närstående eller arbetskamrat kunde väl talat om det för dem? Detta är ju skämmigt.

Såja, nu har jag skällt och gnällt färdigt.
Foto på en äkta smålännng? Gå tillbaks och titta på andra inslag, där finns några stycken på maken.
















Såja, nu har jag gnällt och skällt färdigt.

Rökt fläsk och trädgårdsarbete

Såja, nu har vår sista gran fallit för sågen, den här var Koreansk. Den har varit fin men nu var den mest yvig och risig. Vi hade den precis bredvid uppfarten där den tog för mycket plats.

Son och svärdotter håller på att göra om huset och trädgården. Vi var där och grävde upp fyra rododendronbuskar som inte längre var önskvärda framför deras hus. Framför vårt passade de jättebra.

Efter frukosten igår, gick maken ut och drog igång röken. Den här dagen skulle han röka kött. Jag tog fram min största stoppnål och trädde den med ett grovt bomullssnöre. Därefter stack jag likt en van kirurg, nålen i det rimmade fläsket och de nätade fläskläggarna. De vägde tillsammans ca åtta kilo. Strax efter klockan tio hängde vi in köttet i röken.

Maken fick sätte telefonen på väckning halvtvå i natt. Då gick han ut och fyllde på röken med alflis och alved samt kollade så att temperaturen var den rätta.

I morse halv nio tog han ut det härligt doftande köttet. Nu får det hänga kallt och vila en vecka innan man kan börja karva i det.

Det kan hänga rätt så länge. Ja, det vill säga om man har karaktär nog att låta bli det. Men varför skulle man det.