Kuba Varadero, en solbränd Janne

Första morgonen i Varadero. Jag smorde in mig med solskyddsfaktor 50 innan vi gick till frukosten. Maken skulle inte ha någon solkräm. Det behövdes inte. Nä, nä.

Utanför restaurangen där frukosten serverades var champagnebaren öppen. Vi tillfrågades om vi ville ha en Mimosa (hälften champagne och hälften apelsinjuice) eller bara champagne. Vi tog varsin Mimosa, nästan varje dag. Vissa dagar tog vi bara juice. Frukostbyffén innehöll det mesta man kunde önska sig. På två olika ställen stod det kockar och gjorde omeletter, efter önskemål. Ytterligare en annan kock stekte pannkakor. De färskpressade juicerna var himmelskt goda, min favorit var Guavejuice.
Jag började alltid frukosten med färsk grapefrukt, mango och ananas. Det följdes av kokt ägg, bacon, ost, bröd och youghurt. Alla de goda bakverken undvek jag de första dagarna, sen föll jag för frestelsen och plockade till mej en liten men nagganades god småkaka. Vi åt verkligen en stadig frukost. Det var ju så gott. Men sedan åt vi inget förrän det var dags för middagen på kvällen.
Vid närmare eftertanke så åt vi ju inte helt olikt 5:2 dieten. Hur som helst så gick jag inte upp mer än ca två kilo. Fullt acceptabelt.

Den över två mil långa vita sandstranden inbjöd verkligen till att ströva på, längs båda hållen. Maken och jag var ute och gick i vattenbrynet cirka 45 minuter. Det räckte för att han skulle bränna sig.

Därefter låg han att stilla i skuggan under ett palmparasoll. På kvällen så han ut som en spädgris. Då menar jag förstås den rosa färgen, inget annat.

Här ligger han och har ont och dövar den värsta smärtan med en whiskey. Men - behövde den här mannen solkräm? Nä, nä. Ha! Han fick hålla sig i skuggan i tre dagar.
Jämför gärna färgen på maken med köttet nedan.

I kväll har vi ätit eisbein. Det vill säga en tvåkilos kokt rimmad grisaskank. Den åt vi med kokta morötter, kokt potatis och surkål. Till detta hade vi riven pepparrot, senap, Maltesersnaps och tysk bier. Nu är vi dästa.

Kuba. Hej då Havanna!

Efter fem innehållsrika dagar skulle vi åka ut till Varadero. Vi hade gärna stannat i Havanna lite längre, åtminstone två dagar till. Man hinner inte med Havanna på så kort tid. Denna en gång så vackra stad, men som nu är i skriande behov av hjälp med att bevara alla de många vackra, pampiga, men till stora delar raserade hus. En del balkonger saknade räcken och ibland även golv, liksom ytterdörrar, hela trappor och fönster. Men, de flesta husen var ändå bebodda.

Kapitalstarka investerare från bland annat USA står och stampar och vill in. Ja, det är nog bara en tidsfråga innan man lättar på all byråkrati för att släppa in folk i landet. När vi var där hade man brist på många saker. Bland annat tandkräm som man inte har kunnat få tag i på över sex månader, tvål var också en bristvara. Det var säkert brist på mycket annat också. 
Coca Cola däremot kan man numera få tag på. Den importeras från Mexiko. Ute vid Guantanamo, dit vi givetvis inte hade tillträde, har man en Mac Donalds restaurang.

Vårt hotell "Tryp Habana Libre" hette som jag tidigare sagt, Havana Hilton och var maffiafinansierat när det uppfördes i slutet av 1950-talet. Castro hade en privatbostad här, det hade varit intressant att veta var.
Eftersom vi kunde ha kvar vårt rum till klockan tolv, så hann vi med ytterligare en runda nere i stan.

Jag samlade ihop de lyxigt förpackade tvålarna (tre stycken) som fanns i vårt badrum och stoppade ner dem i en plastpåse. Dessa tog jag med mig ut på stan. På en bänk låg en uteliggare och sov. Jag lade påsen med tvålarna under hans ryggsäck som han hade som huvudkudde. Han blev nog förvånad när han vaknade och fann dem. Det är väl tveksamt om han tänkte använda dem, men jag hoppas att han kunde kunde byta till sig något ätbart för dem.

Janne tittar på en gammal Lloyd, den blir omkörd av en De Soto, även den åldersstigen.

Här står Janne och jag i receptionen på vårt hotell och väntar på en privattaxi från
"Royal Hicacos Resort & Spa" som ska hämta oss vid halvett tiden.

 

Taxichauffören var nästan punktlig, vi behövde bara vänta en kvart. Ut till hotellet i Varadero var det 14,5 mil. Strax efter byn Varadero fanns det en vägtull med bommar och beväpnade poliser. Inga obehöriga släpptes in. Alla bilar som skulle köra in fick betala en avgift. Vår bil blev stoppad och kollad av poliser två gånger under resans gång. Den ena gången fick han visa några papper, sedan kikade de in på oss i bilen innan han fick köra vidare. Detta var vanligt och helt normalt enligt chauffören. Jaha?

Kubanare hade inte tillträde där ute, endast turister. De som jobbar på hotellen åker med en specialbuss dit och när deras skift är slut får de inte vara kvar ute på området, utan åker hem igen med bussen. Den bussen fick vi turister inte åka med. Bussarna vi åkte med var i bättre skick.

 

I receptionen möttes vi av en uniformsklädd tjej (jacka och kjol) som hälsade oss välkomna, sedan räckte hon oss, med en stor pincett, varsin hoprullad liten våt frotté handduk. När vi tvättat av händerna kom en annan uniformsklädd tjej, som också hälsade oss välkomna, och hällde upp varsitt ett glas champagne till oss. Därefter tog en annan, även det en uniformsklädd tjej, hand om oss och lotsade oss (vi var sex turister som kom i olika bilar) till en liten plats bredvid receptionen.

 

 

Där fick vi en liten information om hotellet och anläggningen i stort, samt tilldelades nyckelkort till våra rum. En man hämtade oss i en golfbil, där han redan ställt våra väskor, och körde oss till vårt hus. Oj, oj, oj vilken anläggning!

 

Vi bodde i en juniorsvit och fick välja om vi ville bo på första våningen med altan eller andra våningen med en stor balkong. Vi valde det senare. Balkongen använde vi bara till att hänga ut badkläderna på. Så här såg vår lilla svit ut. Fullt godkänt. Kylen fylldes ständigt på med vatten, Cola, apelsinläsk och bier. Vi drack nästan uteslutande vatten - på rummet. 

 

Så fort vi hade packat upp gick vi ner till stranden och gick ut och kände på vattnet. Ah, så skönt!

Det höll 27 grader hela tiden vi var där. Nästa månad blir det varmare. Fortsättning i morgon. 

 

I kväll har vi i "Senilteatern" uppträtt med vår "Cabaret livslinjen" i Höganäs för Hjärt- och lungsjukas föreningen. Nästa torsdag ska vi uppträda för Astma- och allergiförbundet i Helsingborg.  

 

 

 

 

 

 

 

 



Kici och jag är maratonpratare - tillsammans

Strax före klockan åtta i kväll ringde Kici som är min äldsta väninna. Vi har varit bästisar till och från sedan vi gick i småskolan. Det är närmare bestämt sextiotre (63) år sedan!  Vi är lika gamla. Jag fyllde sjuttio år den andre mars och hon fyller sjuttio den trettioförsta mars.

Det spelar ingen roll om det går lång tid mellan våra träffar eller telefonsamtal, vi kan ta upp tråden där vi släppte den. Vi känner ju varandra så väl. Hon bor inte längre bort än på Limhamn utanför Malmö, men det blir ändå tyvärr långt uppehåll mellan gångerna vi träffas.

Kvart i tio pratade vi fortfarande på utan uppehåll, men då var jag tvungen att avsluta samtalet. Nöden har ingen lag, man kan ju inte bar dricka vatten och te utan att lätta på trycket.
Phu! Nu var det gjort och jag har dessutom lagat mig en ny kopp kamomillte.

Det har regnat till och från hela dagen samt blåst en frisk vind. Alltså inget promenadväder.
Det malda oxköttet som jag köpte igår gjorde jag biffar av idag, sedan tog jag min badväska och körde till simhallen. Där gjorde jag som i förrgår (måndags), simmade, satt länge i bubbelpolen och därefter i bastun.

I kväll hade jag tänkt skriva om ankomsten till Varadero på Kuba, men nu är jag för trött. Det får bli i morgon i stället.
Maken sover sedan länge, nu ska jag gå upp och lägga mej. Natti, natti.

Kuba, stolta tjejer och goda vänner

Ah, ni skulle kollat in Janne när han kom in på Varaderos flygplats. Varenda tjej som jobbade där bar en ljus gulbeige uniform som bestod av kavaj och kort kjol. Både kavaj och kjol satt riktigt tight. Till den hade de, alla utan undantag, svarta nätstrumpor, en del med blomsterrankor på. En och annan hade hål på strumporna. Tjejerna var, nästan utan undantag, ganska bastanta. Undrar var de köpte sina strumpbyxor? Jag såg i alla fall ingen affär som sålde dem.

Många gånger hade vi tillfälle att prata med kubaner. Alla utan undantag log och var öppna, vänliga och tog sig tid att prata. Ingen som vi pratade med var på något vis påträngande. Många ser väldigt bra ut, både kvinnorna och männen. Tjejerna gillade att klä sig i färgglada tights. Man visar stolt upp sin kropp även om den med europeiska mått mätt är lite rund.

Vi hade också tur som träffade trevliga svenskar. Här sitter Janne, jag, Eeva-Liisa och Agneta. Vi njuter av varsin Mojito.

Här nedan sitter Lena, Jan-Åke och Janne.

Lena, Agneta och Jochum bodde på det anrika och ståtliga Hotel Nacional som är en av Havannas mer kända byggnader. Det byggdes 1927 i elegant kolonialstil. År 1933 tog regeringen och militären sin tillflykt dit under en folkrevolt. Här har bott många kända personer. Bland andra har Frank Sinatra, Marlon Brando och Josefin Baker haft stora fester här. Även Winston Churchill bodde ofta på hotellet.
Här syns baksidan på hotellet. Där fans många härliga grupper med generöst tilltagna soffgrupper i rotting. 

Här sitter Lena och Janne och njuter av sambamusik som orkestern underhöll oss med. Vid pelaren bakom Lena, mot väggen, satt Gaby Borglund (känd botiqueägare i Stockholm) och hennes fru.

En mycket sen afton när vi promenerade hem såg vi de här killarna som höll på att reparera sin bil i skenet av en gatlykta. Det är jag som syns till höger i röd blus och jeanskjol.

I dag tog jag stavarna och gick in till City Gross i Höganäs. Det var solsken och jag hade vinden i ryggen. Janne lovade att hämta mig. Jag kunde ju inte bära en kasse när jag gick med stavar. Dessutom hade det varit jobbigt med en kraftig motvind, och det såg det ut att kunna bli regn, så det var skönt att kliva in i bilen och åka hem.

Kuba, gatubilder

Här sitter Lena i blå keps, bredvid henne Agneta och jag framför i gul keps. Man såg mycket från andra våningen på bussen. Havanna har varit en mycket vacker stad men nu är tyvärr de flesta husen i väldigt dåligt skick. Här är några.

Byggnaden här ovan var under reperation. På brädorna överst i mitten på fotot, klev det byggnadsarbetare som vi såg utan hjälm (en var barfota). Det såg vådligt ut.

Ledningarna hängde lite hur som helst, här ser det dock inte så farligt ut. Det fans stolpar med långt fler löshängande kablar och riktigt stora nystan av elledningar. Gick en ledning sönder lagade man den inte alltid. Det var enklare att bara sätta dit en ny, utan att plocka ner den trasiga.

I det moderna Havanna finns statyn av José Marti (framför till höger) som ser liten ut i jämförelse med Martimonumentet.

De här fotona har jag visat tidigare. Vet inte hur jag ska ta bort dem. Men ok, titta igen.
Mannen till höger frågade lite försynt om jag hade en penna. Jag hade två med mig så han fick den ena. Han tackade mig långt ut på gatan.

I eftermiddags besökte jag badhuset i Lerberget. Simmade mina 1.000 meter utan att behöva trängas. Sedan gick jag upp och satte mig i bubbelpoolen och satte högerskinkan mot en stark vattenstråle. Ah! De va skönt. I duschen fortsatte jag massera min värkande bakdel. Ischiasen? Var fanns allt folket idag? I bastun fick jag sitta utan sällskap. När jag hade smort in mig från topp till tå och fönat håret körde jag hem. Rätt så nöjd efter motionen och en spaupplevelse i ekonomiklass.

Kuba, besök på Rommuseet

En dag besökte vi Rommuseet i Havanna. Vi hoppade på rundtursbussen en liten bit från vårt hotell och klev av vid ingången till Rommuseet. Betalade några cuc (1 cuc = ca 6,50 skr) i inträde och fick en intressant guidad rundvandring som visade hur tillverkningen av rom gick till förr i tiden.
Här står guiden vid en gammal sockerrörspress.

Fabriksområdet från förr är uppbyggt skalenligt, tågen går, och allt ser ut som det gjorde förr då det var i drift.

Efter rundvandringen fick vi provsmaka några olika sorters rom. Därefter blev vi bjudna på Mojito, drinken som blev berömd tack vare Ernest Hemingway. Rom är Kubas aquavit och lika intimt förknippad med landet som cigarrerna. Havanna Club är den största tillverkaren av rom. Det finns nio olika sorters Havanna Club och man tillverkar trettiosex (36) miljoner liter rom per år. Man har precis kommit ut med en ny sort rom som heter Legendario, den innehåller 34% alc.volym och exporteras endast till Spanien.
I den pampiga entrén tog jag det här fotot av Janne.



Kuba är främst en jordbruksnation. Här odlas socker, tobak och frukt. Nu har vi fått se och smaka på det man framställer av sockerrör. Röker gör vi inte, men jag har ändå köpt några cigarrer. Det är ett fint hantverk, och att rulla dem kräver sin man eller kvinna.

I centrum av Havanna klev vi av bussen. Där stod de här två männen som skulle föreställa Ernesto "Che" Guevara och Fidel Castro. De ville gärna ha varsin cuc för att bli fotograferade.

På en gata hittade vi det här huset, Casa Putin. Slitet, nergånget och helt tomt. Undrar det har varit någon affärsrörelse eller härbärgerat någon? Ja inte var det Putin i alla fall.

Bussfärden gick vidare till bland annat Plaza de la Revolucion som är Kubas regeringssäte och landets politiska och ekonomiska nav. Här finns ett flertal regeringskontor, inklusive Fidel Castros presidentkansli i Revolutionspalatset.

Jag fortsätter med mina Kubaminnen i morgon.

Det har varit fint väder idag, så jag tog mina stavar och gick till "Friskis". Jag har inte varit där på evigheter, ok då några månader. Tränat där har jag i alla fall inte gjort på jättelänge. Men, jag har länge tänkt att lösa ett nytt årskort. Så vad väntar jag på egentligen?

Sussi som jobbar i receptionen ska gifta sig på lördag. Det blir i Höganäs kyrkas kapell. Kyrkan är nämligen stängd för reparation. Birgitta Servin, är en pensionerad präst, även hon har jobbat i receptionen samtidigt som jag jobbade där. Hon har konfirmerat Sussi och ska nu viga henne och hennes blivande man. Sussi är glad, förväntansfull och givetvis nervös inför den stora dagen.
Jag lovade komma och ta med mig kameran.

Tyvärr fick jag också höra en mycket tråkig nyhet. En av tjejerna som jobbade samtidigt med mej i receptionen, har nyss avlidit i cancer. Hon var jättetrevlig och en riktigt fin kompis som alltid ställde upp och bytte pass om någon annan behövde vara ledig. Det är mycket sorgligt.

Kuba, Ernst Hemingway

Det var mycket praktiskt att ta bussrundturen. Det kostade 5 cuc (1 cuc = ca 6,50 skr) och då kunde man hoppa av och på bussen var man ville, hur många gånger som helst  fram till klockan sex på eftermiddagen. Vi satt på andra våningen där det inte fanns något tak.
En dag åkte Lena, Agneta, Jochum, Janne och jag en tur med den här bussen. Vi hoppade av i centrum av Havanna vid den berömda baren Floridita, den som var Hemingways favoritbar. Inne i baren var det fullt med folk, men vi hade tur och fick ett bord. Där tog vi givetvis varsin Daiquiri samt fotograferades vid Hemingways staty. Det gjorde alla.

Ett hotell i Havanna som Hemingway bodde på var Ambos Mundos. Hissen var från år 1921. Med den åkte vi upp till baren på taket och tog givetvis varsin Mojitos. Uppriktigt sagt så var vi ganska så trötta  på den här söta drinken efter ca 5-6 stycken (under hela tiden vi var på Kuba). Men det fanns ju så mycket annat man kunde dricka.  Till exempel mörk rom och apelsinjuice, ummm gott. En drink som även Birgitta gillade skarpt.
                                  

     

Keramiktavlan nedan finns uppe på terrassen i baren på hotell Ambos Mundos. Jättefin.                                                                                        

 

 

Eftersom det var på det här hotellet .Ernst Hemingway bodde fans hans namnteckning och en samling mer eller mindre privata fotografier på första våningen.

 

Fortsättning följer i morgon.