Dyrbart luktegott

I går kväll kurerade jag mig med Panodil, te och honung och kröp i säng vid elvatiden.

Tror inte att det var en riktig förkylning jag hade, kanske var det bara vinterallergi. Hur som helst så vaknade jag i morse fri från snuvan.

Jag har köpt en present till mig själv i dag, för det är jag värd, enligt reklamen för det här märket.

I förra veckan, när jag och tjejen som jag är ledsagare åt var ute och handlade julklappar, bland annat i en parfymeriaffär, luktade jag på "Tresor In Love" en ny doft från Lancome som sitter jättebra. Tror att den klär mig.

Men, men, det är dyra droppar, 50 ml kostar 619 kronor (12.380 kr litern). Fast det är ju inget man direkt häller på sig.

Folk har nog mycket att göra nu inför julen för det var väldigt lite folk i simhallen i kväll.

Jag simmade mina 1.000 meter utan att vare sig behöva simma förbi eller hålla undan för andra simmare, skönt. I bastun satt jag själv i tio minuter innan ett gäng tjejjer från Höganäs simsällskap kom in.

När jag körde hem lyste månen som en tunn silvervit skära på den becksvarta himlen.

Träningsstopp och två koppar kaffe

Näsan töar men jag känner mig inte förkyld. Har jag ett klädesplagg med ficka så finns det garantat en pappersnäsduk i den. Det gäller året runt med eller utan snuva. Eftersom jag har pollenallergi så snörvlar jag även på våren, och oavsett vilken årstid det är så rinner ögonen när jag går ut. Någon som känner igen sig? Jag tror att många får droppande näsa och rinnande ögon när de blir äldre. Åtminstonne ser det så ut.

När jag arbetade i receptionen på "Friskis" idag bläddrade jag i vår egen tidning "Friskispressen". En riktigt bra och läsvärd tidning där Höganäs har sina egna sidor.

Där läste jag bland annat att två koppar kaffe per dag gör din aorta smidigare. Där ser man.

Jag som föredrar te satte trots det genast på en kanna Zoegas mörkrost. Drack två stora muggar med lite mjölk i.

Vidare läste jag att träningsstopp gäller vid förkylning. Träna inte om livet är dig kärt.

Ja, jag vill ju gärna hänga med ett tag till, så jag lät bli att dra på träningskläderna och gå in i gymmet. Får se om jag ska simma i morgon.

S T R O K E ? ! ! !

Nu tror jag att det har sjunkit in, jag har insett att jag varit med om ett sjukdomstillstånd som kunde ha gjort mig svårt handikappad eller till och med död.

Tack gode Gud att det har gått så bra.

För någon månad sedan damp det ner ett stort, tjockt kuvert i brevlådan. Det var från Lasarettet och visade sig innehålla ett frågeformulär. I följebrevet stod det att eftersom jag haft en stroke för ca ett år sedan, så ombads jag fylla i frågorna och returnera det till Strokenheten. Stroke? Jag?

Jag har haft några så kallade "tior". Det vill säga små blödningar långt bak i stora hjärnan. Men det var ju länge sedan och de hade inte gjort någon skada enligt överläkaren på Neurologen i Lund. Det upptäcktes efter en magnetröntgen som jag bad om. Hur många små blödningar det var kunde han inte se, inte heller hur gamla de var.

Om jag inte själv hade tagit tag i det här så hade jag aldrig fått veta det jag nu vet.

När jag senast låg på lasarettet (tre dagar) i Helsingborg för de här problemen såg man hur sjuk jag var, men ingen kunde tala om vad det var för fel på mig. Alla prover var jättebra, både blodtryck och blodvärde. Även mitt kolestorol och Lombardprovet. Det senare lyckades de ta först vid femte försöket, då var det en narkosläkare som tog det. Mina vener undersöktes med ultraljud, där hittade man inga fel. Så småningom fick jag göra ett arbetsprov på cykel. Jag hade ju gått på spinning regelbundet så jag trampade på ganska länge och med bra motstånd.

Ändå hade jag fått en stroke. Konstigt. Nu äter jag Trombyl. En liten hjärtformad tablett som jag hämtade ut på "alla hjärtans dag".

När jag läste igenom alla frågorna i det tjocka formuläret, var det många konstiga saker som hänt mig och som nu fick sin förklaring. Det kändes både bra, skrämmande och ledsamt. Men trots allt så är jag ju lindrigt drabbad. Tack vare min goda fysik har jag kunnat komma igen och tackla de skador som jag nu förstår att jag har fått.

Jag fortsätter att motionera. Promenerar, cyklar, simmar och går då och då på gym. Det är dessutom viktigt för mig att använda språket i både tal och skrift. Ibland har jag svårt att hitta orden även om jag vet vad jag vill säga. Det är mycket frustrerande.

Nu när jag förstått vad jag drabbats av är jag naturligtvis orolig att det ska hända igen. Jag kommer att vara väldigt uppmärksam på om de besvären som jag hade när jag åkte in på lasarettet återkommer.

Det gäller att fånga dagen, jag kan ju inte gå och vänta på att det ska hända igen. Jag fortsätter att leva som vanligt. Vad annat kan jag göra?

I söndags besökte vi julmarknaden i Viken. Det snöade hela dagen från morgon till kväll.

Fotot på möllan tog jag där vid fyratiden på eftermiddagen.

"Livet kan bara förstås bakåt men måste levas framåt"

Sören Kirkegaard

(dansk filosof, teolog och författare 1813-1855)

Gittans begravningsgudstjänst

När jag körde hemifrån och till Lerbergets kyrka regnade det. Utanför kyrkan träffade jag två av hennes andra väninnor Maggan och Barbro. Vi var alla inbjudna till vår väninna Gittans begravningsgudstjänst. Officiant var Lennart Uddling. Han är numera pensionär och var en personlig god vän till Gittan. Han ställer upp vid speciella önskemål som nu när Gittan själv hade angett detta.

Han har även vigt mig och maken.

Gittan hade noggrannt nedtecknat hur hon ville ha det. Allt ifrån de som skulle inbjudas att övervara begravningsgudstjänsten till solistens sånger och pslmerna. Det blev en ljus och musikalisk begravningsakt, allt enligt Gittans önskemål. Efteråt gick var och en till sitt, alltså ingen eftersits, enligt gittans önskemål.

Gittan ska gravsättat hos sin make Gunnar i Örkelljunga.

Rosor och rödspättor

När maken kom hem i fredags kväll, överraskade han mig med en underbar blomsterbukett. Det var tio praktfulla gula rosor stora i blomman, stjälkarna 75 cm långa och tjocka som mina lillfingrar. De står fortfarande lika fint.

Jag hade fixat en riktig festmåltid. De två rödspättorna, som jag köpt på Mölle Fiskrökeri, vägde tillsammans nästan 1,5 kg. Jag stekte dem på mitt största stekjärn i hälften margarin och hälften rapsolja. Därefter brynte jag rätt så mycket champinjoner i grova bitar och lade bredvid fisken på en långpanna, drösslade över en näve klippt dill och skickade in det i ugnen. Till detta mjölig kokt potatis, skirat smör och grönt. En flaska vitt vin från Alsace, Pinot Gris från 2008 gjorde smaklökarna överlyckliga.

Hela helgen förflöt utan speciella övningar, men det var ju fint väder så vi promenerade.

Nej! Det snöar i dag på Måltidens dag.

Klockan halv elva i förmiddadags när jag var ute och gick kom den första snön inrullande i mörkgrå moln från den danska sidan. Det är på tok för tidigt. Nåja den smälte så fort den nådde marken.

Läst i HD i dag. "I dag firas Måltidens dag. Det är en dag att uppmärksamma den gemensamma måltidens betydelse för trevnad, gemenskap och social utveckling samt förstås smakens njutningar."

På tal om ovanstående så blev jag och ett tiotal andra funkisar på "Friskis" bjudna på en utsökt lunch i dag. Det var Suchada, hon kommer från Thailand och är en av våra medlemmar, som dukade upp två olika soppor, en gryta med kött och grönsaker och till detta naturligtvis ris. Allt smakade fantastiskt fräscht och gott. Sådan mat skulle jag vilja lära mig laga till. Lite eller inget kött, mycket grönsaker inget salt eller socker. Men ändå, det smakade salt av fisksåsen och rejält kryddigt trots att hon varit återhållsam. Hon tog hänsyn till våra otränade smaklökar.

Jag var väldigt dämpad i går på grund av Gittans allt för tidiga frånfälle. Det har hållit i sig i dag också - men livet går vidare.

Den här skulle Gittan ha gillat.
"Jag vill inte ta ställning till frågan om himmel eller helvete. Jag har nämligen vänner på båda ställena."
Mark Twain

Hej då Gittan

Det var längesedan jag var inne och skrev på min blogg. Inte för att det saknats något att skriva om, och visst skulle jag kunnat ta mig tid att skriva - men jag har haft mina tankar på ett helt annat håll. Tänk så mycket det händer på bara några veckor.

Min väninna Gittan, dog i morse 64 år gammal.

Hon var en levnadsglad kvinna som drabbats hårt av ödet. Förutom hud- och tarmcancer fick hon fel på sina ögon. Den "gula fläcken" blev skadad och hon förlorade sakta men säkert sin syn. Hon blev änka två gånger.

När hennes eget hjärta inte längre orkade arbeta, fick hon genom donation ett annat transplanterat. Detta stöttes bort, men till all lycka fick hon ytterligare en hjärttransplation utförd.

Därefter har hon fått två pacemaker inopererade. Den senaste hjärtoperationen genomgick hon för precis fyra veckor sedan. Den klarade kroppen inte av. En infektion tillstötte och ändade hennes liv i morse.

Utan den här sista operationen hade hon inte klarat att leva så länge till. Operationen var riskabel och det visste hon om - men hon hade inget val, den kunde ju lyckas. Vi som träffade henne regelbundet försökte peppa henne. Hon var naturligtvis rädd och orolig för operationen, men hoppet övergav henne aldrig. Hon fick somna in, utan smärtor.

"Döden är inte det värsta utan fruktan för döden"
George Bernard Shaw