Nu tror jag att det har sjunkit in, jag har insett att jag varit med om ett sjukdomstillstånd som kunde ha gjort mig svårt handikappad eller till och med död.
Tack gode Gud att det har gått så bra.
För någon månad sedan damp det ner ett stort, tjockt kuvert i brevlådan. Det var från Lasarettet och visade sig innehålla ett frågeformulär. I följebrevet stod det att eftersom jag haft en stroke för ca ett år sedan, så ombads jag fylla i frågorna och returnera det till Strokenheten. Stroke? Jag?
Jag har haft några så kallade "tior". Det vill säga små blödningar långt bak i stora hjärnan. Men det var ju länge sedan och de hade inte gjort någon skada enligt överläkaren på Neurologen i Lund. Det upptäcktes efter en magnetröntgen som jag bad om. Hur många små blödningar det var kunde han inte se, inte heller hur gamla de var.
Om jag inte själv hade tagit tag i det här så hade jag aldrig fått veta det jag nu vet.
När jag senast låg på lasarettet (tre dagar) i Helsingborg för de här problemen såg man hur sjuk jag var, men ingen kunde tala om vad det var för fel på mig. Alla prover var jättebra, både blodtryck och blodvärde. Även mitt kolestorol och Lombardprovet. Det senare lyckades de ta först vid femte försöket, då var det en narkosläkare som tog det. Mina vener undersöktes med ultraljud, där hittade man inga fel. Så småningom fick jag göra ett arbetsprov på cykel. Jag hade ju gått på spinning regelbundet så jag trampade på ganska länge och med bra motstånd.
Ändå hade jag fått en stroke. Konstigt. Nu äter jag Trombyl. En liten hjärtformad tablett som jag hämtade ut på "alla hjärtans dag".
När jag läste igenom alla frågorna i det tjocka formuläret, var det många konstiga saker som hänt mig och som nu fick sin förklaring. Det kändes både bra, skrämmande och ledsamt. Men trots allt så är jag ju lindrigt drabbad. Tack vare min goda fysik har jag kunnat komma igen och tackla de skador som jag nu förstår att jag har fått.
Jag fortsätter att motionera. Promenerar, cyklar, simmar och går då och då på gym. Det är dessutom viktigt för mig att använda språket i både tal och skrift. Ibland har jag svårt att hitta orden även om jag vet vad jag vill säga. Det är mycket frustrerande.
Nu när jag förstått vad jag drabbats av är jag naturligtvis orolig att det ska hända igen. Jag kommer att vara väldigt uppmärksam på om de besvären som jag hade när jag åkte in på lasarettet återkommer.
Det gäller att fånga dagen, jag kan ju inte gå och vänta på att det ska hända igen. Jag fortsätter att leva som vanligt. Vad annat kan jag göra?
I söndags besökte vi julmarknaden i Viken. Det snöade hela dagen från morgon till kväll.
Fotot på möllan tog jag där vid fyratiden på eftermiddagen.
"Livet kan bara förstås bakåt men måste levas framåt"
Sören Kirkegaard
(dansk filosof, teolog och författare 1813-1855)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar