För med en enkel tulipan uppå bemärkelsedan, jag har den äran jag har den äran att gratulera.
Det allra, allra största, underbaraste och viktigaste som har hänt i mitt liv, inträffade i dag för
47 år sedan. Jag hade nyss fyllt 20 och blev mamma till en fin liten kille som vid födseln vägde 3790 gram. Sen dess har han växt till sig. Kära nån så snabbt de lyckliga småbarnsåren försvann.
Jag har uppvaktat honom med presenter idag. På lördag är maken och jag bjudna hem till honom och vår svärdotter på grillafton, då är både svärdottern och maken lediga.
Den ensamma tulpanen står på en lite annorlunda växtplats. En strandäng nere vid havet, utan några andra blommor inom synhåll. Jag tog fotot i eftermiddags när jag gick till Höganäs.
I förmiddags hade jag tid till en ortoped som tittade och kämde på mitt högra knä. Jag har haft ont i det sedan mitten av februari. Det är svullet, vilket beror på vätska och det gör ont när jag försöker böja benet, det går helt enkelt inte. Jag inte kan sitta på huk och det är besvärligt när jag ska resa mig upp från sittande ställning. Enligt ortopeden är det fel på menisken på utsidan av knät. Han skickar en remiss så att jag kan få knät magnetröntgat. Den vanliga röntgen visade inget onormalt.
Jag cyklade in till Höganäs och jobbade som ledsagare i eftermiddags och hann även med en timmas promenad med mina stavar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar