Nyopererad på KK

Mitt enkelrum på KK och blommorna jag fick av maken i fredags.

Diskbråck? Nej,nej, nej! Så fel han hade, läkaren på ortopeden.

Innan jag körde hem från ortopeden i lördags, uppmanade läkaren mig att återkomma om mina problem blev värre. Det blev de. Riktigt rejält. I onsdags hade jag så ont att jag inte kunde sitta, var febrig och illamående. Jag ringde ortopeden och pratade med en sköterska. Hon uppmanade mig att genast komma in. Efter ännu en undersökning blev jag skickad till KK

Uppe på KK undersökte doktor Monica mig, för säkerhets skull två gånger - och hittade också orsaken till varför jag hade så ont, hög feber och hög sänka. Vi var lika glada, både hon och jag, över att hon hade hittat källan till eländet.

Därefter fick en av Draculas systrar (kammoflerad till sköterska) tappa mig på flera rör blod.

Sedan fick jag köra hem med uppmaningen att vara fastande från midnatt. Jag hade inte ätit sedan frukost så när jag kom hem halv åtta på kvällen åt jag en rejäl måltid, lika bra att passa på för vem vet när jag får äta nästa gång. Ok jag fick dricka klar vätska fram till klockan sju på morgonen. Det blev ett par muggar grönt te. Halv nio i torsdags morse skrevs jag in på KK och fick ett eget rum med TV. De flesta kanalerna fungerade. Där kanalväljarknappen suttit gapade ett tomt hål. Knappen hade fallit bort.

Två läkare undersökte mig. Därefter förbereddes jag för operation. Några timmar senare kom två överläkare, Clas-Olof Krongård och Knut Haadem in och även de undersökte mig. Fallet (jag och mitt underlivsproblem) var tydligen inte helt lätt att lösa (?). Endast två % råkar ut för samma problem som jag och behöver opereras. Så jag tillhör tyvärr denna lilla exklusiva skara.

Öl Knut H, en sympatisk man, talade om att det var han som skulle operera mig samt frågade om jag hade några frågor. Det hade jag.

Jag var livrädd för narkosen. Varje gång som jag blivit sövd har jag vaknat upp och ner i sängen, med fötterna mot taket och huvudet mot golve. Jag har kräkts häftigt utan uppehåll i ett dygn efter narkosen, trots att jag fått antikräktabletter och sprutor.

Därför diskuterade man om jag eventuellt skulle ha ryggbedövning, men den varar i tre timmar, vilket var onödigt. Narkosläkaren Camilla (som inte såg ut att vara en dag över tjugo) beslutade, efter att ha diskuterat problemet med mig, att jag skulle sövas.

Det visade sig vara ett bra beslut. Med kännedom om mina narkosbesvär fixade hon så att jag inte mådde illa när jag vaknade. Camilla, du är suverän, en ängel! Det är föresten hela personalen på KK´s avdelning 28, op och postop.

Nu tar jag pennicillin som jag mår riktigt, riktigt skitdåligt av, men jag kommer att stå ut till tisdag eftermiddag då kuren är slut. På fredag ringer doktor Knut till mig.

I dag fick maken vårkänslor. Oh nej, inget sån´t! Tro för allt i världen inte de´.

Fast det hade kanske varit trevligt - under andra omständigheter.

Hur som helst, det yttrade sig så, att han gick ut och fixade lite i uterummet. Sopade golvet och gullade lite med olivträdet, fikonträdet, syrenen och de andre övervintrarna. Sedan åt vi lunch där ute med infravärmen på och solen som gassade in genom rutorna. Fortfarande ligger det en hel del snö kvar på gräs(moss)mattan men några plussgrader till så försvnner den nog snart.

På onsdag är jag förhoppningsvis fit for fight igen.

Idag såg jag att jag fått ytterligere en följare på min blogg. Så glad jag blev! Du är varmt välkommen. Jag känner mig otroligt hedrad.

Varför lämnar jag inte utrymme för att svara på eventuella inlägg från mina läsare? Oh, om ni visste så gärna jag vill - men jag förstår att det är tidskrävande. Just nu tycker jag inte att jag har den tiden. Om jag lämnar utrymme för kommentarer så kräver det givetvis att jag svarar. Att inte göra det är nonchalant - därför låter jag bli, tills vidare.

Tror att jag börjar friskna till. I kväll har jag till och med druckit lite rödvin till pg´n (potatisgratängen) och köttet. Somnar nog tidigt i kväll.