Titta på de här små liven, vilken livskraft de har.
De stod under en 1,5 meter hög snödriva på norrsidan. Den skottade jag ut på uppfarten till carporten, där smälte den fortare.
På kultursidan i HD den 16 mars läste jag om dramatikern och regissören Lars Noréns kritikerrosade första produktion på Folkteatern i Göteborg, där han är konstnärlig ledare. Pjäsen heter Orestien.
Vidare läser jag - och det här är en lösryckt rad. ......."rullar tidernas förfärliga släkthistoria av barnamord, kanibalism och incest fram".
Skådespelarna, som alla är gravallvarliga och glåmiga, skriker, gråter, ylar, krälar och jag vet inte vad. Enligt fotot i tidningen ser klädedräkten på kvinnorna ut som grå skynken, heltäckande från huvudet, där endast ansiktet syns, och ner till fötterna.
Sådana här tunga tragedier kan jag läsa om i tidningar och se på Rapport allt som oftast, och jag blir alltid lika illa berörd, så det behöver jag verkligen inte lägga vare sig pengar eller tid på att uppleva på teatern.
Om jag skulle jag se föreställningen, vilket inte är troligt, så skulle jag gå därifrån djupt betryckt och sorgsen. Dessutom skulle jag förmodligen få mardrömmar på natten,
Den konstformen är för avancerad för mig. Begriper mig inte på den.
När jag går på teater vill jag bli road, inte oroad. OK, jag kan också tittar på drama, men defintivt inget i den kalibern.
Jag föredrar en färgglad operett, eller en mustig opera som till exempel Carmen. Den har jag sett flera gånger på Malmö Stadsteater med bland annat Kerstin Dellert och Elisabeth Söderström som Carmen. Jesus Christ Superstar (snacka om drama) var också en höjdare, den uppfördes på samma scen som numera heter den Malmö Operan.
"Det finns ingen större tröst för medelmåttan än att geniet inte är odödligt."
Johann Wolfgang von Goethe
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar