Hemma igen

I onsdags när vi vaknade, hängde molnen lågt. Det såg ut att kunna bli regn. Dagen innan upptäckte Janne, när snörade av sig sina vandrarkängor, att både klack och sula hade lossnat på båda kängorna. Alltså inget att vandra vidare i. Meindelkängorna var köpta i Kirschberg, så vi körde dit och reklamerade dem. Kängorna ska skickas till Meindel, vi får se om det kommer några nya. Vi hade inte besökt Salzburg på några år, så vi beslöt oss för att köra dit. Det är en jättefin stad, både den gamla delen och den nya. Halvvägs dit kom regnet. När vi skulle köra in i staden stod det poliser vid varenda infart och spärrade vägen. Det var förbjudet att köra in där. Man kunde parkera ett bra stycke utanför staden och åka buss in, men det hade vi ingen lust med.
Så vi vände och körde åter mot Westendorf. Där hade man haft fint väder. Ack ja. Vi hörde senare på bilradion att det varit svåra översvämningar i Salzburg, det var därför det var avstängt. Det är inget onormalt för det lär vara ett riktigt regnhål. Eftersom väderutsikterna inte såg lovande ut de närmaste dagarna, beslöt vi oss för att lämna Österrike.

Här kramar jag om Emma (vi blev bästisar) som är Marie Thereses´ hund. Marie Therese är husfrun (nyss fyllda 25 år).
Torsdag morgon körde vi till Tyskland och övernattade i Waldsroe. Där var det soligt och varmt, så vi satt ute på kvällen. Fredag morgon körde vi till Citti i Lybeck. Maken hade en del som skulle inhandlas där.

Utanför stod den här lilla raringen parkerad, i en något skamfilad hatt.
Vi gjorde även ett stopp på Border Shop, för att köpa det de inte hade på Citti. Sedan körde vi på färjan med destination Rödby.
Klockan fem var vi åter hemma i Lerberget efter tiodagars semester.

Kirschberg och Innsbruck

I morse var det soligt, men runt omkring hängde molnen lågt. Efter frukosten körde vi in till Kirchberg och lämnade in Jannes vandrarkängor i sportaffären där han köpte dem för några år sedan. Hela sulan och klacken hade lossnat på båda kängorna. Mannen som sålt dem (han kände igen Janne) ska reklamera dem till Meindel. De kostade ju ändå tvåtusen kronor så man tycker att de ska hålla betydligt längre.
Därefter körde vi till Innsbruck. När vi passerade macken Ultimate i Brixen i T såg jag den här skylten.

Nu när Janne är pensionär skulle han ju kunna söka den tjänsten. Han trivs ju jättebra i Österrike.
I dag har vi sett en danskregistrerad bil, den enda hittills sedan vi kom hit. Vi har faktiskt sett en svensk bil också. Det var när vi precis hade passerat gränsen till Österrike. Annars är här mest holländare och tyskar, men även en och annan italienare.
I Innsbruck var det soligt och varmt, men även där hängde molnen lågt. När vi hade strosat upp och nerför Maria Theresia strasse, en mycket vacker gata, och gått runt i gamla stan, var vi både törstiga och hungriga.

I gamla stan låg den här utspökade lilla hunden i en barnvagn och hade ett paraply fastsatt vid vagnen som skyddade den för solen.

Det var också där vi så de här killarna. Han som sitter på marken balanserar den andre på en träkäpp, (såg ut som ett kvastskaft) hur nu det gick till. Jag gick ett varv runt dem, men såg inget annat hjälpmedel. Han däruppe håller bara handen på käppen och ser ut att sväva i luften. Han som är under håller armen rakt ut. Ingen av dem rör en min, inte en darrning, de satt bara där, blick stilla och med tomt stirrande blick. Jag så inte ens att de blinkade.Ofattbart!?
På alla uteserveringarna var det mycket folk. Ja, yttertempen visade på +22 grader, så det var bararmat och solglasögon som gällde.Vi hittade en uteservering som såg bra ut och beställde in varsin stor sallad med ljumma skivor av kycklingfile med ringlat balsamico på. Över hela salladen var det rikligt med grovt riven parmesan. Underbart gott och fräscht!
När vi kom hem vid femtiden, förstod vi att det hade regnat. Här var rejäla vattenpölar.
Janne somnade för en halvtimma sedan och jag ska lägga mig och titta på TV´n. Där går säkert någon amerikansk kriminalserie som man dubbat till tyska. Förfärligt när man vet hur de låter normalt.

St Johan i T

I morse var det fint väder, men frampå förmiddagen började det duggregna. Det var så lite att det knappt märktes, men vi beslöt oss för att inte åka upp till någon topp idag. I stället körde vi in till St Johan i T. Där var det ganska många turister, en del gick med uppfällda paraplyer, andra brydde sig inte om att fälla upp dem, det regnade ju knappt märkbart. Jag föreslog av vi skulle göra ett besök på den här baren, men Janne var inte intresserad.

När vi hade travat runt i stan och in och ut i klädersbutikerna, som alla hade sommarutförsäljning, körde vi "hem". Här sken solen så klockan två snörade vi på oss kängorna och tog en rund-vandrar-väg på drygt en och en halv timma. Däruppe var det skönt att pusta ut en stund.

Först svalkade vi händerna i det här konstverket. När spannen där uppe blir full av vatten tippar den över, sedan fylls den igen. Mycket påfunderligt.
Vi fortsatte upp ytterligare ett stycke. Där kunde Janne vila sig i en hängande korg och jag på en vedstapel..
  

På nervägen stod den här fina stolen. Utskuren ur stubben av ett träd. Den var faktiskt riktigt bekväm.

 När vi kom ner till Westendorf igen satte vi oss på Restaurang Bergers uteservering och tog varsin bier.        Den var kall och god.                                                                                                                                                            

Swarovski i Wattens

När vi gick ner till frukosten strax efter åtta i morse hällregnade det, på toppen utanför vårt fönster, som låg inbäddad i moln, var det fem plussgrader. När vi satte oss i bilen halv elva regnade det fortfarande och tolv plussgrader svalt. Alltså inget promenadväder. Vi bestämde oss för att köra till Wattens där Swarovski ligger. Dit är det cirka fem milt från där vi bor.
Till vår förvåning var där inte så många turistbussar och på parkeringen fanns det gott om plats. Det hade också slutat regna.

Så här ser ingången till utställningen ut. Vid biljettluckorna behövde vi inte köa mer än femton minuter. Varje gång vi har varit här har man lagt till något nytt i utställningen, så även i år.
Vad sägs om den här damen? Ja alltså hon i förgrunden, som bär en klänning översållad med kristaller. Jättetjusig, men jag skulle inte klä i den. Jag blir så blek i vitt.

Söker man det där lilla extra att förgylla H&M blåsan med så är finns här att välja på. Här under syns en bh (!) och ett par skor, fast det stod inte i vilken storlek de fanns i, samt handväskor. Inget av detta skulle man väl våga bära utan att ha en bodyguard vid sin sida.

Att köpa någon av de här tiarorna är väl kanske också att ta i. Hittills har jag inte saknat någon.

Förutom allt glitter som finns till salu, finns det också optik, bland annat kikare och kikarsikten till vapen. Maken tittade längtansfullt på en nätt liten Swarovskikikare för drygt 28.000 kr, men han fick som sagt var bara titta.

Ljuslyktan till vänster med kristaller kostar 119 euro och champagneglaset som är fyllt med kristaller från kupan till foten kostar 319 euro för två stycken. De glasen ska man säkert inte ställa i diskmaskinen, så även det fick vara.

Söker man något att sätta i bokhyllan fanns det en hel del att välja på, till exempel en drake gjord av 66.219 kristaller för 17.995 euro. En liten häst gjord av 39.600 kristaller kostar 39.600 euro.

När vi hade tittat på utställningen och vandrat runt i butiken och tittat på grannlåten, utan att ha handlat, gick vi till cafeterian och tog varsin kaffe och tårtbit. Det smakade verkligen bra.

På hemvägen, strax norr om Wattens, stannade vi till på ett ställe där de hade RC-slalom med personbilar. Renault var arrangör. En Clio och en Golf var de som var snabbast. De förde också mest oväsen. Det var mycket slir och skriiik i kurvorna och högljudda wroom på de korta raksträckorna, samt oerhört intresserade åskådare. Vi stod där och tittade drygt en halvtimma.

När vi kom åter till Westendorf  bröt solen igenom och yttertempen stod på sexton grader. Vi tog en rundvandring till swimbad och till gondolbanan. Det var ju söndag så det var lugnt överallt. Nu är klockan tio och Janne har redan sovit ljudligt (han snarkar) en halvtimma. Jag ska dricka mitt camomillte som jag har fixat, sedan lägger jag mig med Amelia (tidningen).

Kitzbyhler horn

Vi kom till Westendorf i Österrike den 22 augusti, Jannes födelsedag. Robert och Anna tog emot, de bodde i våningen under oss. Det var marknad i byn och hantverkare hade sina stånd på båda sidorna längs med huvudgatan.  Där var träarbeten, hemstickat, bröd, kakor, ostar, charkuterier, likörer, smycken och mycket annat. Allt tillverkat här och runt om i byarna.

Det fanns också långbord och bänkar, samt bord för stående, för de som ville ta en och annan bier eller ett glas vin, samt halva grillade kycklingar och bröd, eller grillad skinka och bröd.
På kvällen åt vi på vårt stamställe "Restaurang Berger". Anna och jag hade varit nere och beställt bord.

Janne tog en "Burgermeister spitz", det är mycket mat.
Spelmännen som uppträdde där, gratulerade Janne till att ha blivit pensionär och önskade honom lycka till. Alla som satt där (där var fullsatt samt extra långbord och bänkar) applåderade honom, så  han fick resa sig upp och tacka för applåderna. Vädret var kanonfint, varm till långt fram på kvällen, så det gick bra att gå i kortärmat.

Värmen och solen håller i sig, men sent i går kväll kom det några rejäla blixtar och åskknallar. Vi satt ute på balkongen och beundrade det. Det kom dock inget regn.
Robban och Anna körde i morse. De tar en natt i Tyskland innan de kör hem.
Janne och jag körde till Kitzbyl efter frukosten. Efter att ha travat runt i stan och gått in och ut i affärer, körde vi till gondolbanan och åkte upp till 2.100 meter. Där uppe var det +15 grader, blåsigt och sol, nere i stan +25 grader.

Här har vi kommit ner en bit. Toppen syns uppe i högra hörnet. Vi fortsatte ner ett litet stycke till, där det här stora korset i järn står, förankrat med stålvajrar i berget. Där är stup på tre sidor precis utanför bilden, framför korset går det en smal upptrampad men stenig stig, där måste man sätta fötterna försiktigt.

Vi fortsatte vandringen ner till mittelstationen och restaurangen som finns där. Vi fick ett bord utomhus i skuggan och åt en platta med charkuterier, ost och  bröd samt en bier, vilade och njöt av den fantastiska utsikten. Styrkta av detta vandrade vi sedan vidare ner till nästa station. Där hoppade vi in i en gondol och åkte sista biten ner.

Den stora gondolen (stor som en mindre buss) som vi åkte upp med, fotade jag från vår lilla gondol på färden ner. På fotot ser den stora gondolen ut som en liten flugskit uppe till vänster. Det är med andra ord väldigt högt och med en mycket brant stigning mot berget den sista biten. Jag såg ett stort murmeldjur när vi var nästan uppe och pekade så att även Janne och några andra såg det.
När vi kom ner till bilen stod yttertempen på drygt +37 grader. Phu!
Hemkomna satte vi oss på balkongen där det också var varmt och soligt. Där tog Janne en Stroh rum med en kall cola från kylen. Gissa om han njöt?
På nyheterna hörde vi att det kommit snö på 2.300 meters höjd. På ett ställe i en dal hade det kommit 20 cm hagel. Det var ju tur att vi inte var där och körde.
I Österrike kunde man idag få antingen sol och värme, snö eller hagel, beroende på var man befann sig. Vi hade tur med vädret där vi var.

Vi gick ner till restaurangen klockan sju och satte oss utomhus, det var ju fint väder. När soppan var uppäten började det blixtra och åska, så huvudrätten och efterrätten åt vi inomhus. Vid halvåttatiden kom regnet, plötsligt och mycket. Det var som om någon vridit på en jättedusch för fullt. Efter cirka tjugo minuter avtog det. Vår servitör Milo följde oss hem med paraplyer till huset där vi bor. Det är inte mer än cirka hundra meter dit, men ändå. Nu är klockan tio och både regnet, blixt och åska har dragit förbi.

Hej då Ljungby!

Det här var den första dagen för maken som pensionär. Vi gick upp halv sex i morse, åt frukost, packade bilen med städgrejor och körde upp till Ljungby. Vi städade makens övernattningslägenhet och gick sedan ut och åt en god lunch. Därefter hade vi lite tid på oss innan besiktningen av lägenheten skulle göras.

Den här utsikten, har han haft från sin balkong, "Månen" som är ett affärscentrum och hotell "Terassa" ligger till höger, under det blåa. Vi gick in där och tittade på en fotoutställning om hur det såg ut i Ljungby förr i tiden. Man hade bland annat den här käcka skylten.

När besiktningen av lägenheten var avklarad och nycklarna lämnade, körde vi till firman, tog en fika och pratade länge med makens nu före detta arbetskompisar. Långt om länge fick jag med maken ut i bilen och vi körde hem. Jag kommer inte alls att bli förvånad om han, inom en alltför avlägsen framtid, kör upp och hälsar på dem igen.

Janne är pensionär

Nu är maken pensionär. Han fyller visserligen inte 65 förrän den 22 augusti, men sista arbetsdagen var i fredags. Det var en dag med mycket blandade känslor. Mycket skratt och ganska många tårar.

Han blev rejält avtackad. Av Johan (chefen) fick han en tavla och blommor. Arbetskamraterna gav honom en bok om fiske och fiskrecept, några fiskedrag och ett vackert kort där de skrivit sina namn samt textat Carpe Diem på framsidan. Ja det hoppas jag verkligen att han ska göra. Även de tidigare arbetskamraterna Cheila och Torsten kom med en blomma. Polisen, vars bilar han har servat, kom med en stor vacker orchide i kruka. Av Leif Bill SFK Spöfolket fick han en fiskecheck som gäller som betalning för fiskekort till Vällingasjön. Det var verkligen inga dåliga avskedspresenter.

När jag kom hem i fredags eftermiddag hade någon hängt upp ett flaggspel på framsidan av vårt hus där det stod välkommen hem Janne. Man hade också dekorerat med svenska flaggor och ballonger samt ställt en Marieholms pilsner vid stupröret. Det var verkligen både snyggt och omtänksamt gjort.
Vi vet inte vilka som gjort det, men vi misstänker ett par av våra grannar.  Grannarna Camilla och Martin kom ut och önskade honom lycka till som pensionär. Ja, sa Martin, om trettio år är jag också pensionär.
Senare på kvällen knackade ett par andra grannar på, det var Lotta och Stefan som även de ville önska honom lycka till med pensionärslivet. De överräckte en fin 12-årig whiskey. Man kan inte annat än vara glad och tacksam över att vi har så fina grannar på alla håll.

Han har verkligen sett fram emot att bli pensionär och att äntligen få bo hemma. Ja, det är självklart skönt för honom att slippa pendla upp till övernattningslägenheten i Ljungby, även om han har bott mycket bra. Det har blivit  tjugosex (26) år på Fridolfssons Bil som sedan blev Ahlberg Bil i Ljungby AB. Nu när spänningarna släppt är han trött. Visst, jag tror säkert att han kommer sakna den sociala gemenskapen med i första hand sina arbetskamrater, men även med kunderna som han hade väldigt god hand med. Innan han gick deklarerade han, att om de skulle få manfall där uppe, kör han gärna upp och rycker in tillfälligt. Han har ju en bred erfarenhet inom det mesta på firman. Men, nu ska han som sagt var först landa i sin nya roll som pensionär.
Fick precis reda på att det var Maggi och Sven som gjort det fina flaggspelet. Jag blir så rörd över alla omtänksamma grannars engagemang.

Några tänkvärda citat om jobb.
Det är enklare att utföra ett arbete än att förklara varför man inte gjort det.
Martin van Buren

Ingenting är omöjligt för den som inte behöver göra det själv.
Okänd

Den som hittade på arbetet, han måtte inte ha haft något att göra.
Tyskt ordspråk