Fleckalm, Hannenkam och Swimbad

Fredagen den 17 augusti. Värmen fortsätter. I förmiddags var det 23 grader och i eftermiddags 28 i skuggan. Janne och jag tog Fleckalmbanan upp till Fleckalm. I de små gondolen man åker i är det alldeles tyst. Man kan inte annat än koppla av när man hänger däruppe och dinglar. Väl däruppe vandrade vi till Hannenkam, det tog ca tre timmar. Vid starten där skidåkarna kastar sig ut, har man satt upp stora skärmar så att man kan följa skidåkarna ner till "musfällan". När man väl har klättrat ner där, står också där skärmar så att man kan fortsätta följa skidåkarna vidare och själv klättra ner och så håller det på hela vägen ner. Vi har klättrat ner den vägen en gång, det hade vi aldrig orkat göra idag i den värmen. Inte nog med att vi var törstiga, vi drabbades även av hunger, så vi åt på restaurangen där uppe.

Janne tog en Jausbrette (en träplatta med charkutterier och ost, bröd, saltgurka och en skål med riven pepparrot) samt en stor bier. Jag tog en sallad med skinka och ägg och en stor mineralvatten. Mycket gott. På väg till gondolbanan igen stannade vi till och gick in i det lilla vita kaellet.

Där inne är det inte stor plats. Endast sex bänkrader får plats. Vi var åter i Westendorf klockan fyra. Då hämtade vi upp Robert och Anna och körde till badet. Det är underbart att simma några hundra meter i 25-meters bassängen och titta på alptopparna runt omkring. Vi lyckades hitta en skuggig plats att ligga på. Man orkar inte ligga i solen några längre stunder. Nu är den varm som en blåslampa. Folk drar sig gärna till skuggan.

Marknad i Westendorf

Torsdagen den 16 hängde molnen lågt över alptopparna när jag tittade ut på morgonen. Efter frukost körde Janne och jag in till Kitzbyhl. Vi hade inte mer än parkerat vid gondolbanan i centrum förrän det började regna. Det blev alltså till att promenera med paraply. Först besökte vi Rapuzinerkirche. Jag blev lite nyfiken på den när jag såg en fransiskanermunk som gick utanför, klädd i en fotsidd grå kåpa med ett rep om midjan och enkla sandaler på fötterna. Han var nog minst två meter lång och skallig. Det var en mycket vacker och rikt utsmyckad kyrka. Munken kom efter oss in i kyrkan, han ville kanske se om vi skulle gå in i något av biktbåsen. Därefter fortsatte vi vidare in i stan.

Det finns många exklussiva affärer i Kitzbyhl. Jag gick bland annat in i en väldigt exklusiv skoaffär. De hade ett par röda högklackade skor som jag absolut inte var spekulant på, men det kunde ju vara kul att prova. Jag vågade inte gå i dom. De kostade 588 euro på rea (= ca 5.290 kr). Sanslöst! För ett par skor som man bara kan sitta i. Där fanns ett par andra skor i samma modell, det vill säga samma höga platåsula och svindlnde höga klackar, men ovansidan var utförd som ett par jympaskor med snörning. I en annan affär såg jag ett par som verkligen var jympaskor, fast de var gjorda i ormskinn. Ett par sneakers var tillverkade i samarbete med Swarowski, de var helt översållade med kristaller. Jag gitte inte ens ta reda på vad de kostade. På eftermiddagen var det marknad här i Westendorf. Anna och Robert och Janne och jag gick dit vid femtiden. Då strålade åter solen ner från en molnfri himmel.

Där fanns bara hantverkare från trakten. De hade tillverkat nyttiga saker såsom bergkäse, som är en jättegod lagrad ost. Rökta skinkor, olika snapsar och likörer. Anna köpte varsin fikonsnaps tilll henne och mej. Den rev till, alkoholhalten var 45,4 procent. Längs med ena sidan av kyrkan hade man slagit upp ett tält, satt ut långbord och bänkar samt utanför en stor bar. Där var fyra man fullt sysselsatta med att pumpa upp bier, hälla upp vin, läsk och en och annan vatten.

Vid de fyra långborden närmast kyrkan satt ett alldeles nygift brudpar och deras gäster. De åt en specialmeny. Vi andra kunde välja på en halv grillad kyckling med bröd, eller skinka och potatissallad. Vi tog kyckling. Den var gott kryddad och knaprig i skinnet.

Orkestern som stod några meter från kyrkan, fick pausa en halvtimme efter klockringningen då det var kvällsandakt. Sen körde man igång igen. Det blev mycket allsång och torr i halsen blev man, så det blev en och annan vända till baren.

Mannen som tillverkade liar och andra verktyg blev jätteglad när han hörde att vi var från Sverige. Där har man, enligt honom världens bästa slipstenar. Han blev hellycklig när Robert och Anna lovade ta med en från Gotland till honom nästa år. Sedan ville han absolut ha ett kort med oss tillsammans. Han tryckte på oss varsin hatt och gav oss varsitt verktyg. Sen skulle vi joddla tillsammans. Jajamensan, det gjorde vi. Klockan var tio när vi gick "hem".

Blomsterparad i Kirchberg

Onsdagen den 15 var en kyrklig högtidsdag här i Tyrolen (bara här) och alla affärer var stängda. Många kvinnor var klädda i dirdel och hade en liten blombukett i handen. Männen, barnen och ungdomarna var också uppklädda och fina. Kyrkorna måste ha varit fullsatta för det var rena folkvandringen dit. Robert och Anna, Janne och jag körde till Kirchberg för att titta på den årliga blomsterparaden. Den här (skriver på Österrikiska) Kirche är tillverkad för Kirchberger Chor.

Detta är Taj Mahal, tillverkat för Hotel Sonnalp, Parkhotel.

Här följer några andra som jag dessvärre glömt skriva upp vem som sponsrat, men de är så bra att jag gärna vill visa dem.

I år deltog 34 företag, idrottsföreningar, hotell, banker, affärer, restauranger kommuner, polisen och kyrkan och många fler. De hade alla tillverkat sitt eget fantastiska konstverk och uppfinningsrikedomen var stor. Konstverken var tillverkade av ca 600.000 blommor. Till ett och annat av av konstverken gick det åt ca 30.000 blommor. Det var 28 grader i skuggan så det var alltså keps och solglasögon på. Där var massor med folk och en fantastisk stämning med flera musikkårer och godisregn. Inträdet var 5 euro och det var det verkligen värt.

Djur i Garda och trafikvett eller ..........

På en mur nere vid strandpromenaden sprang den här cirka 3 dm långa ödlan, helt oberörd på en stenmur, av att jag närgånget fotograferade den.

En kväll vid 23-tiden såg vi en mindre folksamlling på en gräsmatta vid en park. Där satt en kvinna på huk och matade ett djur som såg ut som en råtta och stor som en katt. De andra som nyfiket tittade på när den fick brödbitar, höll sig på behörigt avstånd. När vi kom närmare såg vi att det var ett murmeldjur. Jag tror inte att det är så lyckat att mata och göra de här djuren tama. När de blir hungriga kan de söka sig in bland gränderna och till restaurangernas avfall. Dessutom släpper de en massa spillning ifrån sig och trivs dom kan de snabbt föröka sig och bli många fler. Nä, usch och fy så ohygiensikt.

Jag måste säga något om italienarnas trafikvett, eller snarare avsaknaden av den. Motorcyklarna, för att inte tala om vesporna är väldigt många. En del av förarna verkar köra på ett julkort. Körkort kan det i alla fall inte vara. Man kör om både från höger och vänster sida, bara det finns tillräckligt med plats. Gärna i en högerböj där sikten framåt är lika med noll. Heldragen vit linje på vägen tar man givetvis ingen som helst hänsyn till, den är till för att överträdas, om det finns plats, även vid möte. Men så är också kors, gravljus och blommor en vanlig syn längs vägarna. Där detta finns har en trafikant fått sätta livet till. Vi råkade komma strax efter det att en olycka med två vespor hade frontalkrockat med en personbil. Fyra unga tjejjer låg på vägen och vägrenen. En ambulans hade precis kommit dit coh en kom strax efter. Sådana olyckor verkar vara helt onödiga. Själv fick vi ideligen veja och bromsa flera gånger för speciellt motorcyklar. Vi hade tur som inte krockade med någon, men många gånger var det nära ögat. Tack vare makens körskicklighet gick det bra.

Garda, Lago di Garda, bella Italia

I torsdags morse tog vi färjan från Helsingborg kl 05.30. Genom Danmark gick det smidigt, det var väldigt lite trafik söderut. Kl 07.45 körde vi direkt upp på färjan i Rödby som avgick till Puttgarden kl 07.45. Kl 16.30 stannade vi i Reith, strax norr om Wurtsburg i Tyskland. Vi bodde på hotell Kessler, som även har charterresor med egna bussar, samt ett eget slakteri.

Maken talar fortfarande lyriskt om den stora möra köttbit vi åt i deras restaurang på kvällen. Den låg på ett berg av brynt potatis, mjukstekt lök och skogssvamp och kröntes av ett stekt ägg. Det blev ännu bättre när de kunde servera en kall Maltesersnaps, ok då det var två, samt givetvis en stor bier. Den dagen körde vi 83 mil, det kändes. Dagen därpå (fredag)körde vi till Garda i Italien. Här bodde vi på hotell Cortina som ligger i centrum.

På taket fanns en solterras med en fantastisk utsikt över taken och ut mot sjön. När vi gick ut på baksidan av hotellet och gått några meter i en smal gränd, var man nere i gamla stan med sitt myller av butiker och restauranger och en massa turister. På två minuter är man nere på strandpromenaden som är underbart vacker, kantad av palmer och blommande buskar och träd. Man kan bada överallt längs med sjön, men det är stenigt överallt. Även i vattnet är det bara stenar som det gör ont att trampa på. Tack och lov blev det riktigt djupt nästan med en gång. Det ljusgröna, rena vattnet gav ingen som helst svalka. Vi har haft det riktigt hett om öronen, som mest var det 34 grader i skuggan. Långa stunder tillbringade vi i skuggan i en strandbar, där var det däremot sand. förutom två långdrinkar, som var lika svaka som läskande, höll jag mig till vatten. Maken tog bier som var väldigt lättdruckna. Ett par meter från baren låg piren och småbåtshamnen. Det var ju bra, då maken kunde hålla koll på både småbåtarna och färjorna som kom och gick. Vi har ätit och druckit gott hela tiden, men det har kostat. Det har varit mysigt att sitta på en av restaurangerna längs med vattnet och titta på folk som flanerar förbi. Många av de italienska tjejjerna är jättesnygga. De gick i skyhöga klackar och bar en tjusig handväska, modell större, på armen. Behöver man kånka runt med en sådan när man ska ut och äta eller bara ta en promenad? A ja, jag vet ju att det är en statussymbol. Själv bar jag min lilla flerfärgade skinnväska, inköpt i en second hand affär i Malmö för mer än 30 år sedan fast det syns inte och nu är den modern igen. Jag har den i en rem som jag kan hänga runt halsen, mycket praktiskt, då har jag händerna fria och där är den heller inte så lätt att ta (om nu någon skulle ha planer på det). Man måste ju vara rädd om pensionen. Jag pratade med kvinnan som äger hotellet, hon var från Danmark och flyttade till Italien när hon var fem år. Mycket av det danska språket hade hon glömt, men vi förstod varandra. Hon tyckte att det var jättefint i Garda i september och även oktober. Det var fortfarande runt 20 grader i vattnet och vackra höstfärger i naturen, samt betydligt lugnare.

Sommarjobb på Filborna församling

Det här har varit min arbetsplats nu i fem veckor. Vart tog den tiden vägen? Jag har haft sommarjobb på pastorsexpeditionen i Filborna församling, den och den Gode Herdens kyrka ligger på Drottninghög. Jag har trivts jättebra. För att klara av mina arbetsuppgifter har jag haft god hjälp av, först och främst Helena som jag vikrierat för och som jag kunnat ringa om det tjorvade sig. Men även Ulf, Niklas, Erika, Annika och Marianne har jag kunnat vända mig till, liksom den vikarierande prästen Sven-Erik. Sist men inte minst trygga och trevliga Eva Emanuelsson, en pärla i Gustav Adolfs församling. Stort tack. Behöver man mina tjänster igen i Filborna församling ska jag med glädje ställa upp. Maken och jag ska snart köra ner i Europa. Samma dag flyttar Lilly och Leif in. Det känns tryggt. I dag har vi, inte helt oväntat, ätit fisk igen. Citatet: Lär av gårdagen, lev för dagen, hoppas för morgondagen. Men viktigast - sluta aldrig fråga. Albert einstein

Landshövdingen fixade picknik på Fredriksdal

I fredags var vi tio goda vänner som träffades på Fredriksdal för att titta på "Arsenik och gamla spetsar" med Eva Rydberg och Marianne Mörk i de ledande rollerna. En härlig föreställning som lockade fram många skratt. Innan vi gick in i "salongen" hade vi som vanligt en pickning i parken. I år var det Meta, vår nya landshövding, och hennes man Lars som stod för förplägnaden. Ingen behövde gå hungrig från "bordet", det vill säga duken på gräset. Nu har vi i det här gänget besökt Fredriksdal och haft picknik där så många år (ca 15 år?) så vi har tappat räkningen. Vi börjar all få teflonminne. Snart kör maken och jag, som vanligt den här årstiden, till snitslarnas, eisbeinens och sweinehaxarnas förlovade land, Österrike. Normalt äter vi fisk minst två dagar i veckan. Nu har vi ätit fisk varje dag. Det har varit helstekt spätta, varmrökt lax, matjesfille och tjocka torskfilleer. Den senare kallas torskrygg och kostar trehundra (300) kronor kilot! Det har man ju knappt råd med. Som tur är drar maken upp all torsk vi äter. Jag kommer naturligtvis, som alla andra år, att äta fisk även i Österrike. Det blir forell, stekt eller kokt. Vi brukar även besöka Nordsee restaurangerna som finns i de större städerna. I morgon är det min sista arbetsdag som vikarierande kyrkoskrivare på pastorsexpeditionen. Redan!?