Svälj ett piller med blåbär och en kapsel med grönt te

Ännu en snorig dag. Igår fick jag dessutom ont i vänster öra, det bubblar och sprakar i det.

Eftersom läkarna inte skriver ut penicillin i brådrasket så väntar jag ett tag och ser åt vilket håll det går. Om det fortfarande gör ont på fredag så ringer jag vårdcentralen och ber om en tid.

En telefonförsäljare ringde till min mobil idag. Mobilen kan man tyvärr inte lägga in på NIX telefon och slippa samtal från försäljare. Den här telefonförsäljaren tyckte att jag skulle prova kapslar med grönt teextrakt och tabletter med blåbär. Hon talade sig varm för hur bra de var. Ja det tvivlar jag inte på, men jag föredrar att dricka grönt te med olika smaker. På morgonen blir det en hel kanna och på kvällen för det mesta två muggar.

Blåbär har jag i frysen, de äter jag med filmjölk och myssli, eller till glass om jag är sugen på nå´t gott. Som ikväll till exempel.

Det blåser rejält, DMI har varnat för att det kan komma upp i orkanstyrka, 32 meter per sekund. Hörde just nu på rapport att det blåser 31 meter per sekund i Falsterbo. Då gäller det alltså att ha förtöjt och surrat ordentlligt.

Förkylning, svin-, eller annan influensa?

Nu har jag varit riktigt rejält förkyld i fem dagar. I igår ringde en av mina klasskamrater och undrade varför jag inte kommit till skolan, de saknade mig. Så omtänksamt att ringa och kolla, det värmde. Förkylningen blev inte bättre - men jag blev gladare.

Jag ringde till "Friskis" för att tala om att jag inte skulle kunna arbeta i receptionen i morgon. Vi småpratade en stund och jag sa, att för tillfället har jag ingen större matlust. Nej men det gör ju inte så mycket sa hon som tjänstgjorde i receptionen, du har ju att ta av. Jaha du! Nu vet jag att hon inte menade något illa, själv går hon på Viktväktarna och det har verkligen gett resultat. Än så länge sitter mina kläder inte för trångt, men jag vill definitivt gå ner de kilona som smög sig på mig i somras.

I morse gick jag ner ganska tidigt och hämtade HD, tog ett litet vitt piller (Ibumetin), drack ett glas vatten och gick upp till min varma sköna säng igen. Jag orkade bara läsa några sidor sedan lyssnade jag på radion istället. Förmodligen slumrade jag till ganska snart, när jag vaknade igen var klockan halv elva. Då gick jag ner och tog en oljedusch. Det vill säga, jag duschar av mig och maserar sedan in hela kroppen och även fötterna, med Natusan baby oil, en hastig avskjöljning med ljummet vatten och man blir både mjuk i skinnet och luktar fräscht. Frukosten, som mer blev en brunch, var jag inte klar med förrän klockan var nästan tolv.

För tillfället har jag elva olika sorters teer hemma, men det spelar inte så stor roll vilket jag dricker eftersom smaklökarna ändå har lagt av. Ett par skivor färsk ingefära som får dra i hett vatten tillsammans med lite honung är gott och det kan jag känna smaken av. Att suga på en Fishernan´s Friend extra strong är också gott.

Annars använder jag det här för att lindra förkylningen (se fotot). Te, honung, färsk vitlök, citron, näsdroppar, en liten vit pilla var fjärde-femte timma, dessutom en värstinghostmedicin som jag bara tar till natten. Samt inte att förglömma, massor med näsdukar. Köpte 200 st i förra veckan och de räcker fortfarande.

Det kanske till och med är så att jag drabbats av en influensa, men hur ska man veta det? Jag fortsätter med självmedicinering så länge jag inte mår/blir sämre.

I morgon måste jag ta mig till affären och proviantera lite, samt köra till apoteket och köpa fler piller som är bra om man är förkyld, har feber och ledvärk.

Jag har slarvat bort tre bilar

Jag var ju på Universitetssjukhuset i Lund förra veckan, och det föranleder mig att skriva följande.

Det ska sägas med en gång. Jag brukar veta var jag lägger saker och ting, så att jag lätt kan hitta dem igen. Men, hur sanslöst det än kan låta - så har jag slarvat bort tre bilar.
Den första var en knallgul liten Fiat med taklucka, som av förklarliga skäl kallades brevlådan.
Den andra var en stor svart Volvo 740 och den senaste (jag vågar inte säga den siste) en grön Renault Clio.

För många år sedan bodde jag i Bjärred, ett litet samhälle vid havet två mil norr om Malmö. Varje dag bilpendlade jag till mitt dåvarande arbete på Länsarabetsnämnden i Malmö. En solig och varm semesterdag beslöt jag att ta en tur till Helsingör. Körde upp till Helsingborg där jag parkerade på en stor tillfällig parkeringsplats. Man höll då på att bygga Knutpunkten (ja, jag sa ju att det var längesedan) som nu är en stor terminal för båt-, tåg- och busstrafik.
Vid den tiden kunde man fortfarande tjäna en hacka på sina inköp i Danmark.

Nöjd efter en trevlig shopping i Helsingör och en skön tur på sundet, stod jag åter på parkeringen, nerlastad med bland annat kött, ost och danskt rågbröd samt ett sexpack bier som då var ransonen. Jag styrde stegen till platsen där min bil stod - trodde jag. Den var borta! Kollade för säkerhets skull hela parkeringen innan jag kånkade bort med kassarna igen till terminalen. Därifrån ringde jag till Polisen från en telefonautomat (fanns mobiltelefonen då?) och anmälde att min, visserligen gamla, plasticpaddinglagade, men fina lilla bil var stulen. Varför? Hela parkeringen var ju full av nya snabba bilar. Tja sa polisen, som var lika förbryllad som jag, det är mycket man inte begriper.

Sedan blev det till att åka kommunalt. Det var första gången jag åkte pågatåg, som lokaltågen heter här i Skåne. Under andra omständigheter hade det säkert varit trevligt, men nu var det bara jobbigt. När jag kom fram till Lund hann jag se bakändan på bussen som gick till Bjärred. Nästa buss skulle inte gå förrän om en timme. Tänk vad Lund kan vara folktomt en varm sommarkväll. Just då var det väldigt synd om mig. Ensam, bestulen, trött och med händer och armar som värkte efter släpandet på kassarna. Då är en timme väldigt lång. Till slut kom bussen, nästan folktom. Från hållplatsen i Bjärred och hem var det sedan bara en promenad på cirka femton minuter.
Eftersom jag nu inte hade någon bil, blev jag tvungen att busspendla till min arbetsplats i Malmö. Något som jag upptäckte var både praktiskt och bekvämt.

Efter en vecka ringde polisen. De hade hittat bilen och som tur var hade man inte gjort någon åverkan på den. Toppen! Jag frågade var jag kunde hämta den. Jo, den står på en parkering bakom färjeterminalen fick jag till svar! Det visade sig att det fanns två parkeringar bredvid varandra - likadana. Jag hade bara sökt på den ena. Dessutom hade jag fått parkeringsböter. Nåja, den slapp jag betala. Bilen hade ju varit "stulen".

En sådan tabbe skulle jag aldrig göra om, trodde jag. Nästa gång var några år senare. Vi var hemma i G:a Lerberget, som ligger norr om Helsingborg. Maken målade om huset och jag servade honom med mat och kalla drycker. Han jobbade oförtrutet på trots stekande sol. Om jag skulle överraska honom med en riktigt god flaska whiskey tänkte jag. Det var han väl värd, så som han slet.
Jag tog vår Volvo 740 som vi hade då, och körde in till Helsingborg. Parkerade i norra hamnen som då inte var bebyggd. Det var ju en bit att gå därifrån till båtarna, men att stå där kostade bara en krona i timman. Här slängdes minsann inte ut pengar hur som helst.

Döm om min förvåning när jag kommer åter efter sundsturen och finner att bilen är borta. Jag menar, en så stor bil är ju synlig även på långt håll. När jag ringde hem tog det en god stund innan maken svarade. Inte så konstigt. Han stod ju uppflugen på en stege och målade takkupan. Jag sa som det var att vår bil är stulen. Jaha sa han, det var ju förargligt eftersom den var ju fulltankad. Nu skulle biltjuven kunna komma rätt så långt menade han. Sedan suckade han och sa uppgivet, "jag hämtar dig i Fiesten". (Jag hade bytt ut min gamla Fiat.)

När han kom föreslog jag att vi kunde köra en runda först, innan vi polisanmälde bilstölden, så får du själv se sa jag, att den är borta. Sagt och gjort, han körde förbi en lång magasinsbyggnad som delade av parkeringen - och där i solgasset stod den, alldeles ensam på en plan stor som ett dussin fotbollsplaner. Som tur var höll maken tyst, och som jag skämdes.

Sedan hade jag en liten grön Clio av 99-års modell, alltså en riktig ungdom. Med den körde jag ner till Universitatssjukhuset I Lund. Den här dagen var en typisk skånsk vinterdag. Från Öresund svepte ett grått dis in och bredde ut sig som en våt yllefilt över landskapet. Temperaturen pendlade runt nollan, men blåsten gjorde att kylan trängde genom märg och ben. På lasarettsområdet har man byggt stora parkeringshus som sväljer massor med bilar. Jag körde in i det ena och hittade en ledig parkeringsplats. Vis av tidigare misstag tittade jag noga efter på vilkan sida i garaget, och på vilket plan jag ställde bilen. När jag kom tillbaka efter besöket hos min allergiläkare, betalade jag parkeringsbiljetten och tog hissen upp till min bil. Där fick jag en smärre chock.

Så långt ögat kunde nå såg jag inte till någon grön Clio. För säkerhets skull gick jag upp och ner mellan de olika våningsplanen två gånger och dessutom på båda sidorna. Jag frös så att både ögonen och näsan rann. Bilen var väck! Och i den låg handskar, halsduk och mössa. Eftersom jag inte skulle gå så långt hade jag ju inte tagit detta på mig. Det ångrade jag nu. Att gå tunnklädd i ett kallt och dragit garage någon längre tid är inte att rekommendera. Snart skulle väl parkeringsbiljetten vara ogiltig också.
Jag tog hissen ner för att tillkalla vakten men först gick jag ett varv runt huset. Kunde jag ha missat någon annan ingång?
Jajamensan, och inte bara det, utan helt helt hus! Tvärs över gatan låg ett likadant parkeringshus, med identiskt likadan ingång till betalningsautomaten och hissen. Med hjärtat i halsgropen tog jag hissen upp till plan fem i det här garaget, och där stod min bil, hur tryggt som helst.

Nu funderar jag på om man inte skulle kunna montera någon slags sändare på bilen (nu har jag en två år gammal blå Clio). Som får den att blinka och signalera när man aktiverar den med en sökare. Man kanske till och med kunde programmera den till att ropa "här är jag"! Kommer en sådan ut på marknaden ska jag genast köpa en.

Frisk? Felköpta jeans

Igår förmiddags körde jag till Lasarettet i Lund. Jag skulle genomgå en undersökning som man inte kan göra i Helsingborg. Man har inte den utrustningen. Normal väntetid till denna underökningen är ca 8 månader. Jag fick förtur och skulle få komma till inom 4 månader. Det tyckte jag var lång tid, så jag ringde och talade om att jag kan komma med så kort varsel som en och en halv timme. Vilken tur att jag gjorde det, jag behövde bara vänta en vecka. Tack gode Gud så var allting bra, nu är det bara att fortsätta leva och inte lägga år till livet utan liv till åren.

Innan jag körde hem besökte jag ett storköpscenter i Lund och köpte två par jeans. Ett par svarta och ett par bruna. Samma märke och modell. Affärsbiträdet bedyrade att de satt hur bra som helst.

I morse provade jag båda paren och granskade mig kritiskt i en spegel i helfigur. De satt inte bra. Som tur var kunde jag lämna in dem för återköp i deras affär på Väla. Efter letande i flera andra affärer hittade jag ett par snygga svarta jeans som jag blev nöjd med. Har provat dem ikväll och de sitter verkligen snyggt och är dessutom bekväma.

I morgon ska jag lämna in min dator till grannen. Han arbetar med säkerheten för datorer i banker. Nu ska han få rensa och uppgradera min dator så långt det är möjligt. I morgon ska vi till våra goda vänner Lena och Lars och äta gås. Förhoppningsvis så kan jag skriva på min blogg igen på söndag och redovisa från gåsamiddagen. Tills dess, ha de så gott alla mina kära läsare.

Pengarna eller livet

I går kväll var jag på Konserthuset och såg "Pengarna eller livet". Det är en fars av Ray Cooney och som väntat blev det en kväll med många skratt. Vet ni vem Roland Nordqvist är? Inte det, nej han är väl mest känd som "teliapappan".

I den här farsen spelade han en mutbar polis. Före föreställningen gick han omkring och sålde program. Som vanligt hade jag kameran med mig i handväskan. Den halade jag naturligtvis upp och bad en man som precis köpt ett program, att ta ett kort på Roland och mig, Roland hade inget emot det. Den andre av pjäsens två poliser spelades av Johannes Brost.

Eva Rydberg och hennes man satt på tredje raden, de ville väl se om där fanns något att ta till sig, tips och nya ideer. Jag satt snett bakom. Det var mycket folk i salongen men långt ifrån fullsatt. Kan det ha varit priset som avskräckte? Inte vet jag, men 355 kronor för en biljett tycker jag nog är i mesta laget.

Kultur är friskvård

I lördags (7 nov) hade jag en insändare i Helsingborgs Dagblad, läs nedan.

Hur länge ska vi finna oss i att våra folkvalda behandlar oss nedlåtande?
Vår kulturminister (åtminstonne ett tag till) Lena Adelsohn Liljeroth har sagt att "begreppet kultur är ett problem. Det leder tankarna till symfoniorkestrar och sådant som alla kanske inte är intresserade av".
Jaså!? Var har hon fått det ifrån, och vad är problemet?
Regeringskollegan Göran Hägglund vädrar sina fördomar genom att säga att "verklighetens folk" inte gillar kultur. Vad menar han?
Detta är inte annat än kränkande förtal av så gott som hela svenska folket. Vi är varken dumma eller mindre vetande.

Den så kallade finkulturen är långt ifrån tillgänglig för alla. Därför att, lågavlönade och pensionärer helt enkelt inte har råd att spendera flera hundra kronor på en konsert- eller teaterbiljett och att ta sig till en operaföreställning är inte att tänka på. Vernissager kommer man tack och lov in på gratis.
Fast vi har väl snart inte råd med kulturarbetare heller.

Tänk om politikerna kunde lyssna på vad läkarvetenskapen kommit fram till. Nämligen att kultur är friskvård. Man kan ju sedan länge få recept till FAR = fysisk aktivitet på recept, vilket betyder reducerat pris på till exempel ett gym. Så varför inte låta läkarna skriva ut recept även till kulturevenemang?

Det vore väl bra, om man med så enkla medel kunde förebygga sjukdomar och samtidigt skapa arbete för kulturarbetarna.

Idag (10 nov) fick jag svar från Anders Lundström (KD). Läs den!

På "DEBATT" i samma tidning läser jag "Kultur kan hjälpa till och uppfylla viktiga mål för folkhälsan, skriver Henrik Hammar (M), Rolf Tufvesson (KD) och Anders Lundström (KD)."
Läs gärna hela deras inlägg, Kultur på recept.
Nämen, så himla bra att även politikerna äntligen har fått upp ögonen för vad vi mår bra av.

Nu ska jag snofsa till mig lite för ikväll ska jag ägna mig åt friskvård. Jag ska köra in till Konserthuset och titta på "Pengarna eller livet". Tror nog att jag kan få mig ett och annat gott skratt.

Livmoderhalscancer? Gör-det-själv-test

Idag fick jag ett brev som gjorde mig betänksam. Jag fick ett erbjudande om att beställa ett hemtest som visar om jag har en HPV-infektion eller inte.

Överst med fetstil stod det "Vill du undvika att drabbas av livmoderhalscancer?" Denna sortens cancer startar med HPV-virus.
I brevet blir jag upplyst om att det varje år dör 150 svenska kvinnor i livmoderhalscancer och fler än hälften är över 60 år. Så det är inte förvånande att jag fått detta brev - jag är över 60 år och alltså en presumtiv kund.

Sista delen i brevet börjar med "Ta kontroll över din hälsa, beställ ditt test idag!"
Jag uppmanas att beställa ett hemtest som visar om jag har en HPV-infektion eller inte, den kostar 630 kronor + 35 kronor i faktureringsavgift.

Efter analysen på ett laboratorium får jag ett brev hem som talar om resultatet. Jaha!? Och om det visar sig att jag har en HPV-infektion som avslöjar, om jag löper risk att drabbas av livmoderhalscancer - vem ska då fånga upp mig? Jag menar, om jag har en infektion så måste jag ju ändå gå till en läkare.
Jag fattar inte vitsen med den här testen?

Om jag går till en gynekolog (specialist) så kostar det 300 kronor. Då får jag både en ordentlig undersökning och cellprovstagning. Skulle det behövas så blir jag kallad till ett återbesök.

Varför ska jag betala 665 kronor och själv göra jobbet, när en läkare gör det för 300 kronor?

Jag undrar hur många man kan lura att köpa den här testen?