Blåst på konfekten på grund av en spindel

Även idag har det varit ett underbar väder. Så gott som vindstilla och strålande sol. Tyvärr ser man också, med all ickeönskvärd tydlighet hur skitiga fönstrena är. De ser ut som om de var blästrade. Ändå är det inte så länge sedan som maken tvättade dem, men det var förra helgens oväder som ställde till det.

Maken har en kompis i Småland som heter Håkan, han brukar läsa min blogg. Han kände så väl igen det här med spindelskräck, för även han har en fru som är rädd för spindlar. I deras gröna ungdom skulle de ut på en veckas tältsemester. Första kvällen när de skulle lägga sig upptäckte Marie en spindel i tältet. Håkan som ville lugna henne drog till med en liten vit lögn. Efter en stunds letande sa han, nu har jag fångat spindeln.
Visa mig den då sa Marie. Det kunde han ju inte - så Marie sov i bilen hela veckan, och Håkan den stackaren fick sova själv i tältet. Allt bara för att den lille besten (spindeln) visade sig.

Brandstation med rött tak

Åh en sån underbar förmiddag. Soligt och absolut vindstilla. Vid elvatiden tog jag mina stavar och gick ut. Det här lilla vita huset, som för mycket länge sedan var brandstation, ligger i Gamla Lerberget.

Numera är det förvringsplats för bland annat byns gräsklippare. Så här flammande rött var taket i solen idag.

Det fina vädret höll inte i sig mer än till eftermiddagen. Då blåste det upp och man kunde riktigt se hur regnet liksom rullade in som en grå dimma på havet ifrån Danska sidan. Inget fint regn utan mängder med stora blöta droppar.

I helgen ska vi ta upp och ställa in båten, då får det gärna vara uppehåll och helst inte blåsa styv kuling.

Tångräfsning framför huset

Jag har precis kommit in från en blåsig men skön promenad med mina stavar. Nere vid havet höll en dam på med att räfsa bort tång framför sitt hus. Även på hennes fönster hade det blåst upp tång. Huset ligger inte så många meter från havet. Det har både sina för- och nackdelar. Utsikten är ju obetalbar, men de salta vindarna sliter hårt på husen här nere. Endast en smal väg ligger mellan huset och till det stället som jag tog fotot.

Man ska inte bry sig om att gå eller cykla på den här vägen om där ligger blöt tång. Det är snorhalt. Jag tog fotot vid halvsextiden. Nu en timme senare är det så pass mörkt att jag har fått tända lampor.

Tror att jag ska byta om till något bekvämare innan jag sätter mig framför TV´n.

Spindeljakt med dammsugare

Titta på den här lille rackaren. Den är inte mer än ca fyra cm i diameter, men jag vågade inte böja mig tillräckligt långt fram för att fota den. Jag räckte över kameran till maken. Han är så modig.

Fast vad skulle egentligen kunna hända? Att den (spindeln) hoppar upp och biter mig? Jodå, spindlar kan bitas. Åtminstonne så gör de det när de är hungriga. Men hur ska man veta om den är mätt eller hungrig? Jag vågar inte chansa.

Just den här spindeln mötte sitt öde i söndags. Den får skylla sig själv, vad skulle den här inne och göra? Maken och jag hade som vanligt okuperat varsin soffa. Då såg jag något i ögonvrån, en mörk skugga, som rörde sig över golvet. Jag begrep ju genast vad det var. Snabb som en gasell for jag upp och ut i tvättrummet och tog tog fram dammsugaren. Det smällde till inne i röret när jag sög upp den, så stor var den.

Jag vet fler som inte tål spindlar. En väninnas man går runt med dammsugaren varje kväll och suger upp spindlar runt alla fönster och dörrar - utomhus. Jo det är sant!

En kompis till oss har spindlar i sin källare, där är speciellt en som är jättestor. Den matar han med insekter som han fångar. Det skulle aldrig falla mig in att gå dit ner.

Vid den här årstiden står dammsugaren nästan alltid framme, för det är ju nu som spindlarna kommer in. Skulle vakna mitt i natten och se en, så går jag ner och hämtar dammsugaren. En kväll skulle jag plocka upp vad jag trodde var ett svart ludd från en matta. Det var det inte. När jag tog i det mellan tummen och pekfingret, så rörde det på sig. Det var en spindel! Inte vet jag hur det känns att ha isvatten i ådrorna, men jag inbillar mig att det skulle kunna vara så som jag kände det just då.

Nej, tacka vet jag djur som man kan klappa.

Konst och ett härligt stormigt hav

Först måste jag till min stora tillfresställelse tala om att maten igår var jättegod. Till och med min svärdotter som har svårt för brunkål, tog två gånger av kålpuddingen. Så glad jag blev!

I förra veckan såg vi ett inslag på TV´s Kulturnyheterna att det just nu pågår en fotoutställning om Kuba på galleri "Gate 38", Stora Nygatan 38 i Malmö. Den ville vi gärna titta på både jag och maken. Han är nog mest intresserad av bilderna på gamla bilar, men där finns säkert mycket annat också att titta på. Så, vi bestämde oss för att köra dit idag.

Men först körde vi till Pumphuset i Borstahusen. Där visades måleri av Edwars Jarvis. Han är född i Umeå 1964. Idag arbetar och bor han i Västberga i Stockholm. Han har fått väldigt fina recentioner och hans verk hänger i flera offentliga byggnader.

När vi körde vidare mot Malmö stannade vi till vid havet så att jag fick fotografera den underbara "Borstahusgumman" av Lena Lervik från 1994. Det var inte lätt att stå upprätt och än mindre att hålla kameran stilla i stormen, havet skummade och rök. Nåja, jag fick mina foton och sen drog vi ner till Malmö.

Framkomna till galleriet upptäckte vi att de har stängt på söndagar. Det var snopet, så vi vände åter mot norr. I Lomma körde vi in och tittade på alla de nybyggda husen nere vid hamnen. Många fler var på gång. Det kommer att bli en helt ny stadsdel.

Nu var vi hungriga, så vi körde direkt till Pub Ro på hamnen i Helsingborg. Där är en så mysig och avslappnad stämning. När vi kom dit var det nästan fullsatt. Vi tog först ljumma vitlöksbröd och sedan varsin entrecote med små brynta potatisar, broccoli och en god bearnisesås. Mätta körde vi hem längs med kusten.

Jag tröttnar aldrig på att titta på havet när det stormar, vilket underbart dramatiskt skådespel det är. Vindrutetorkarna fick vara på för det mesta för vågorna stänkte upp på bilen. Därför blev maken på att skölja av bilen när vi kom hem. Saltvatten är inte så bra för lacken.

Nu ska jag gå in och titta på Rapport.

Höstväder, duntäcken och kålpudding

Igår haglade det flera gånger och vid ett tillfälle åskade det också. När jag bytte lakan passade jag också att byta ut de sommarsvala duntäckena till vinterduntäcken. Det är så skönt att ligga varmt och ha det svalt i rummet.

Nu har jag precis gjort en stor kålpudding. Jag hade vitkål hemma så den stekte och smaksatte jag. Men, jag såg ju att detta inte skulle räcka till 1,7 kg köttfärs, så den andra hälften är Felix brunkål på burk. (Jag skickade maken att inhandla några burkar.) Det blev en bra blandning. I den magra blandfärsen hade jag i tre ägg, kokt ris, kryddpeppar och vitpeppar som jag krossade i mortel, salt, grädde och vatten och lite, lite strösocker. Grädde? Ja, fett är ju smakbärare. Man får väl ta en mindre portion då. Socker? Ja, det använder även kockar, inte för att det ska bli sött, utan för som de säger, bränna av. På färsen som blev över gjorde jag små biffar.

Vid sextiden kommer son och svärdotter över för att äta med oss.

Vi börjar med en liten toast. Maken och jag hade ett kilo färska räkor i går kväll. De få som blev över blandade jag ner med hackad dill, i en ny sorts ishavssallad gjord på creme fraiche. Några sparade jag till garneringen.

Svärdottern som inte gillar brunkål, vare sig lukten eller smaken, äter däremot gärna färsbiffar. Kålukten får hon stå ut med och det brukar hon göra. Till detta har vi mjölig potatis, lättkokta grovt slantade morötter med en klick smör och mycket klippt persilja, gräddsås och givetvis lingonsylt. Tysk Oktoberfestbier och vatten.

Vi skippar efterrätten, den som vill får starkt kaffe, avec och en bit god choklad lite senare. Själv tar jag en kopp grönt te.

Undrar vem Ingvar Oldsberg ska kidnappa till "Här är ditt liv" ikväll?

Rosor till en man och ris till ynkryggar

Eländes elände! I dagens HD läser jag att min gynläkare Boinge Bergman tackar alla sina fina patienter för de gångna åren. Han pensionerar sig den 31 oktober. Jodå, visst unnar jag honom att bli ledig och syssla med annat, och vi har vi för det mesta bara behövt träffas en gång om året för kontroll, men ändå. Jag har haft stort förtroende för honom. Men det kommer säkert att bli bra även med hans efterträdare doktor Robert Sabelberg.

De här rosorna är till Boinge som tack för de här åren - och kram på dig.

Läs gärna inlägget från den 6 mars angående Boinge.

Jag fortsätter att läsa HD och ser att "Två män överföll dam med rullstol." Hon är i 80-årsåldern och blev överfallen i en trappuppgång. Busarna välte omkull både henne och hennes rullstol, sedan tog de hennes mobiltelefon och plånbok.

Det finns tydligen inga gränser för hur lågt man kan sjunka för att sno åt sig andras egendom. I det här fallet gav man sig på en handikappad dam på 80 år, i en trappuppgång där ingen kunde se dem! Det var vad de vågade sig på, dessa ynkryggar. Att ge de här grabbarna ris tror jag inte skulle hjälpa.

I morgon kommer min son och svärdotter hem. De har hälsat på hos svärdotterns mamma som bor ute på Fårö, så nu jag väntar på en leverans med te från Kränku i Visby.