Titta på den här lille rackaren. Den är inte mer än ca fyra cm i diameter, men jag vågade inte böja mig tillräckligt långt fram för att fota den. Jag räckte över kameran till maken. Han är så modig.
Fast vad skulle egentligen kunna hända? Att den (spindeln) hoppar upp och biter mig? Jodå, spindlar kan bitas. Åtminstonne så gör de det när de är hungriga. Men hur ska man veta om den är mätt eller hungrig? Jag vågar inte chansa.
Just den här spindeln mötte sitt öde i söndags. Den får skylla sig själv, vad skulle den här inne och göra? Maken och jag hade som vanligt okuperat varsin soffa. Då såg jag något i ögonvrån, en mörk skugga, som rörde sig över golvet. Jag begrep ju genast vad det var. Snabb som en gasell for jag upp och ut i tvättrummet och tog tog fram dammsugaren. Det smällde till inne i röret när jag sög upp den, så stor var den.
Jag vet fler som inte tål spindlar. En väninnas man går runt med dammsugaren varje kväll och suger upp spindlar runt alla fönster och dörrar - utomhus. Jo det är sant!
En kompis till oss har spindlar i sin källare, där är speciellt en som är jättestor. Den matar han med insekter som han fångar. Det skulle aldrig falla mig in att gå dit ner.
Vid den här årstiden står dammsugaren nästan alltid framme, för det är ju nu som spindlarna kommer in. Skulle vakna mitt i natten och se en, så går jag ner och hämtar dammsugaren. En kväll skulle jag plocka upp vad jag trodde var ett svart ludd från en matta. Det var det inte. När jag tog i det mellan tummen och pekfingret, så rörde det på sig. Det var en spindel! Inte vet jag hur det känns att ha isvatten i ådrorna, men jag inbillar mig att det skulle kunna vara så som jag kände det just då.
Nej, tacka vet jag djur som man kan klappa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar