Mona och Lasse

Nu har det varit mycket. I fredags träffades vårt vanliga kompisgäng, Lena och Lars, Ann-Marie och Carl-Olof, Meta och Lars, samt maken och jag. Ann-Maries mamma Kerstin och Metas mamma Elsie var också med. Båda mammorna är alerta, en av dem fyller snart nittio, hon sköter både sig själv och sitt hus. De är riktiga krutgummor.  Vi träffades för att som vanligt titta på sommarens föreställning på Fredriksdals teater. I år spelade man "allo allo emliga armen" med bland andra Sven Melander som kaféägaren René. Han var suverän i den rollen. Han är René. Eva Rydberg spelade hans hustru. Den var en jättebra föreställning som lockade fram många hjärtliga skratt. Kerstin Dellert och hennes man Totte satt också i publiken. I år var det Lena och Lars som stod för förplägnaden, Lena hade bland annat gjort en matjestårta som var förödande god. Alla ville ha receptet på den.

 I går hade jag bjudit hit makens storasyster Mona och  hennes man Lasse. Min son och svärdotter var också här. Vädrets makter var på vår sida, soligt och varmt. Det blev en känslosam och alldeles underbar dag. För maken är hans syster nu en mycket betydelsefull och kär familjemedlem. På grund av olyckliga omständigheter fick maken inte veta att hon fanns förrän efter det att deras gemensamma pappa hade avlidit. Jag fick långt om länge höra att han har en syster, så jag började forska efter henne, letade och fann henne för en dryg vecka sedan. Det var verkligen på tiden. Maken blir snart pensionär och hon är sjuttio plus. Phu! Det var mycket känslor, tårar, skratt, frågor och många kramar - och ännu fler kramar. STOR LYCKA!

 Vi fann varandra direkt, alla fyra. Detta är bara början på vår varma vänskap för  resten av våra liv. Tänk, nu är jag svägerska, om än bara till hälften. Jag hittade ett bra citat av Nalle Puh."Om du alltid säger "vi får se", händer det aldrig någonting".