Batong- och golfbollsbak

Om det är något maken verkligen uppskattar så är det hembakade bullar. Därför har jag, hur många gånger som helst, med liv och lust gått in för att överraska honom med just detta. Nu är det ett tag sedan jag bakade och fördärvade en massa fina råvaror.
Det senaste försöket skulle ha blivit 40 stycken mandelbullar enligt receptet från en stor matvarukedjas provkök. Men icke. Resultatet blev som vanligt misslycket.

Andra gånger som jag bakar, brukar bli när någon väninna bjudit mig på bullar eller annat bakverk som hon i all hast svängt ihop och som smakar himmelskt. Jag ber genast om receptet. Du kan bara inte misslyckas säger hon och lämnar bredvilligt ut receptet till mig.
Ha! Det kan jag visst. Jag köper hem ingredienser, följer slaviskt receptet - och misslyckas.
I och för sig är väl det en bedrift det också, jag menar att det händer varje gång.

Pain richen som jag bakade en gång, blev inte helt olika batonger. Fast mina var ljusbruna. Jag funderade på att ställa en vid ytterdörren. Den kunde man drämma till en eventuell inbrottstjuv med. Ingen skulle väl kunna anklaga mig för resande av livsfarligt vapen?

Likadant var det med de stora fluffiga frukostbullarna som såg så läckra ut på fotot vid receptet i tidningen. Om jag bara hade naggat bularna före gräddningen kunde man ha använt dem som golfbollar. Jag vågade inte ens bjuda fåglarna på dessa bullar. Ok, en Stenknäck eller Hackspett hade väl klarat av att ta sönder dem, men de små liven kunde fått ont i mgen. Nej, de åkte i slasken.

Förra julen tog jag ut två bakplåtar med något som såg ut som smala gula frågetecken. Det skulle ha blivit Lussekatter.

Åter till Mandelbullarna som jag misslyckade med. Vet ni om att deg inte tål drag? En deg kan vara mycket känslig. Jag har till och med tagit tempen på degspadet! På bordet i matvrån räknade jag med att det skulle vara dragfritt, så där ställde jag bunken med deg. Och jajamensan, den jäste rejält. Det mesta gick att ta upp med en slick och duken kunde jag ju tvätta.

Att kavla ut, bre på fyllning, skära och göra snurror av denna deg kunde det däremot inte bli tal om. Konsistensen var ungefär som sockerkakssmet, då kanske ni förstår.
Jag slevade upp smeten i två sockerkaksformar, klickade fyllningen över och ställde in formarna i ugnen. Där fortsatte den att jäsa över alla bräddar. Den kakan som stod på översta gallret rann ner på den undre. Sammantaget blev det en hel del som hamnade på bottenplåten.

Att få bort all denna inbrända smet var inte det lättaste. Men efter en längre tids hårt slit med stålull och skurpulver så gick det.

Blev det ätbart? Jodå, maken är inte kräsen och han har inga pretantioner på mig vad det gäller hembakat. Om jag framkastar att nu ska jag baka, säger han "jamen ska du verkligen det".

Nu finns det ju tack och lov så mycket bröd och kakor i affärernas frysdiskar som bara behöver gräddas, så man behöver ju inte kämpa med degen själv. Men bäst av allt är, att en lördags- och/eller söndagsmorgon köra in till vårt lokala kondis, stå där och dra in den ljuvliga doften, och välja och vraka bland alla de goda bullarna.

Tro det eller ej, men i övermorgon (jag hinner inte i morgon) ska ni få receptet på ett riktigt saftigt och gott bröd som till och med jag har lyckats med.