När jag träffade maken hade han ett hus vid Lillasjön utanför Ljungby i Småland. På andra sidan byvägen fans det hagar där grannen som var lantbrukare hade sina djur.
Den sommaren jag tänker på, fick han en brun liten tjurkalv som fick namnet Bruno. Titt som tätt satt jag där i hagen på en stor sten och pratade och gosade med Bruno.
Han tror nog att jag är hans mor sa jag förtjust till maken.
- Jaa, säkert sa han, så som du håller på och daltar med honom.
Jag tror att kärleken mellan mig och Bruno var ömsesidig. Han vande sig vid min beröring och röst. På fredagskvällarna körde jag upp till Småland, parkerade bilen och gick över vägen till hagen. Även om Bruno var utom synhåll kom han sättande som ett lokomotiv när jag ropade på honom. Frustande tvärnitande han precis vid staketet. Undrar vad som hänt om inte staketet varit emellan oss?
Ja sen stod vi där, nära varandra och pratade förtroligt med mun mot mule. Jag klappade honom på kinderna och kliade honom mellan hornen. Han var lika barnslig och tillgiven som en hundvalp. Men, du milde vad han växte!
- Förvånar mig inte sa maken, så mycket nypotatis och äpplen som du stoppar i honom.
Sommaren därpå var han en otrolig bjässe med nosring. Han kom fortfarande ångande när jag kallade på honom vid staketet. De kärvänliga puffarna han gav mig blev ibland rejäla tacklingar. Han hade naturligtvis ingen aning om hur stor och stark han var. Men mot mig var han ändå väldigt stillsam.
En kväll framåt höstkanten när jag som vanligt kom upp och ropade på Bruno, kom han inte. Jaha, han har väl blivit flyttad till en annan hage då tänkte jag. Nästa morgon gick jag upp till Valter, han som ägde Bruno, och frågade var han ställt min kompis.
Hmm, sa han och harklade sig. Du kanske inte ska äta oxkött i vinter, han gick till slakt i veckan.
Jag blev så himla arg och ledsen för att jag inte fått ta adjö av Bruno. Hur kunde Valter göra så mot mig? Förbaskade gubbe!
Efteråt förstod jag att han naturligtvis gjort det enda rätta. Det var minst smärtsamt så här.
Han hade en ödmjuk inställning till alla sina djur och var mer psykolog än jag hade en aning om. Kommer också att tänka på min morbror Viking, som förutom att han var en glad speleman också var en stor djurvän. Han sjöng och spelade gitarr för sina höns. De såg ut att gilla det och värpte bra.
Nu hade han ju inte hönsen bara som publik och äggproducenter, de skulle även bli mat. Men - så var det ju det där med slakten förstås. Den biten klarade inte min käre morbror av. Flugor som han inte kunde släppa ut fick han slå ihjäl. Men där gick gränsen för våld.
Han löste det på så sätt, att han bytte höns med sin granne. Då slapp han att äta sina egna. Ja, granne fick förstås slakta alla hönsen.
Allt detta kom jag att tänka på när jag cyklade till Mölle idag och såg att de släppt ut korna på bete.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar