Hjärtstartaren och havskräftor

Så här ser den ut, den lilla röda väskan vars innehåll kan rädda liv. Vi var ett gäng funktionärer på "Friskis" som igår fick utbildning i att hantera hjärtstartaren. Först fick vi varsin gummidocka som blåstes upp för att sedan öva på. Vi fick lära oss hur man gör en kompression på rätt sätt samt blåsa in luft (mun-mot-mun-metoden). Det var mycket lätt att förstå hur man ska göra - men det var definitivt inte så enkelt som det såg ut på utbildningsvideon. Man måste verkligen ta i, göra det rytmiskt och hålla på i minst minst två minuter. Jag kan lova att det tar på krafterna. Inte vet jag hur jag bar mig åt, men jag lyckades skaffa mig ett väl synligt sugmärke strax under underläppen efter att ha blåst luft i dockan. Till sist övade vi på varandra i att lägga den sjuke i framstupa sidoläge. Hur enkelt som helst när man har lärt sig rätt grepp. Det är inte styrkan det hänger på utan tekniken.

Enligt sjuksköterskan som höll i utbildningen så finns det bara hjärtstartare på tre ställen i Höganäs. En finns på Friskis & Svettis, en på ett företag och så förstås hos Räddningstjänsten. Jamen! Det är ju aldeles för lite. Det borde finnas en på varje större arbetsplats som till exempel på skolor och i livsmedelsaffärer där det finns mycket folk. Den kostar 13.000 kronor, i det här sammanhanget en liten summa när man vet att det kan rädda liv, så det kan verkligen inte bero på priset. Inte är den svår att hantera heller, vem som helst kan lära sig det.

Nu ska jag ta fram Brieosten, lite väl sent påtänkt kanske, den är godast när den fått stå framme några timmar. Jag har köpt drygt ett kilo havskräftor som vi ska kalasa på ikväll. Smaskens med uppvärmda Hattings danska rundstykker och till detta ett torrt vitt vin, Graf von Kreuzen, Gryner Veltliner som vi köpte i Österrike i somras.

Lavendel, mjölk och bett i en lem

Så här vacker var vår lavendelrabatt i somras. Den doftade underbart. Nu har alla blommorna vissnat så jag klippte ner dem. Till våren klipper jag ner resten så att det bara blir ca 10-15 cm kvar. Det stora saltglaserade fatet, som kommer från Höganäs keramik, brukar maken lyfta in innan frosten kommer.

Jag läste i HD att svenskarna varje år stoppar i sig 800 kg mat och dryck, och att vi dricker mer än tre miljoner ton mjölk om året. Det låter mycket men då ingår förstås både grönsaker och frukt. I vår familj är jag den som konsumerar mest frukt och grönt. Maken älskar mjölk, han får säkert i sig minst en liter om dagen. I kaffet på morgonen och som dryck till både till lunch och middag. Är han törstig på natten kan han mycket väl gå ner och ta ett glas mjölk. Själv dricker jag aldrig mjölk, men jag äter en hel del A-fil och youghurt. Dessutom äter vi ost varje dag på frukostmackorna. Benskörhet kan man få om man får för lite kalk i sig, till exempel från mjölk och mjölkprodukter. I så fall lär inte vi (speciellt inte maken) råka ut för det.

I eftermiddag ska jag till tandläkaren igen, med anledning av detta får ni här en limmerick. OBS! inget för de som är prydda.

Det var en präst ifrån Vanlöse

som älskade en av de skamlöse

Men pien var slem hon bet i hans lem

Så nu älskar han blott med de tandlöse.

I kväll ska jag till "Friskis" och lära mig hantera en defilibrator för att eventuellt kunna rädda liv. Jag återkommer om detta i morgon.

Slutcampat och småbil på släp

Sent i eftermiddags tog jag mina stavar och gick in till biblioteket i Höganäs. Jag kunde konstatera att det glesnat betydligt på campingen, många med husvagnar hade gett sig av. De som är kvar är förmodligen de långliggande pensionärerna. Någon husbil såg jag inte till.

Den här sommaren när vi körde i Tyskland och Österrike såg vi många husbilar, de var riktigt stora och långa, de som hade en husvagn efter sin bil var betydligt färre. Man är ju van vid att det hänger några cyklar bak på husbilarna, och det är naturligtvis bra att parkera bilen och sedan kunna cykla runt i omgivningarna. I år så vi att värstingarna hade en liten kärra på släp efter sin husbil, och på den stod en småbil. Vi såg både Smart, Kaa, Minicoper och Fiat 500. Det är onekligen lite kaxigt. Undrar vad vi ska få se nästa sommar.
Nu ska jag in och titta på Tinas cookalong på TV´n.

Oscars Volvo, julsaker och rätt adress till valpen

Här ligger lille Oscar nu sju veckor gammal och snusar mot mormor Lenas axel. Han är helt ovetande om hur kul han så småningom kan ha med presenten som maken köpt åt honom. Klart att pågen ska ha en ordentlig bil sa maken och köpte en Volvo XC60 . Oscars pappa blev också glad, det är ju han som får provköra den först.

Vi körde in till Bau Haus idag och köpte ett nytt handtag till en av de nymålade dörrarna. Vet ni vad de hade plockat fram? Julsaker! På håll såg jag en väggjulgran och en lingonkrans, båda med tända ljus. Ja men, det är ju ändå bara den femte september. Handeln ser verkligen till så att jag i god tid hinner tröttna på allt vad som hör julen till, långt före december.

Igår lämnade jag ut fel adress till hunduppfödaren med valpen. Det ska vara www.soyax.se/ För säkerhets skull ändrar jag den även på gårdagens inlägg.

Titta här vad som kom och hälsade på oss! En aldeles underbar liten valp på nio veckor. Uppfödaren som är med på fotot, har bara den här kvar. Henne ska han behålla. De andra valparna var tingade långt i förvär och har kommit till nya familjer. Ni kan läsa om den här gamla och ovanliga rasen, samt titta på foton på www.soyax.se

Den här veckan har Friskis & Svettis börjat höstterminen. Jag har arbetat som funktionär och tränat på gymmet. Till min förvåning var jag inte fullt så ringrostig som jag trodde jag skulle vara.

Den här dagen är makens sista semesterdag. Stor del av den har gått åt till att måla två ytterdörrar i carporten samt stryka träolja där på väggarna. Ja någon utomhusaktivitet har inte varit att tänka på idag. Det har blåst kraftigt, 9 m/sek och 11 m/sek i topparna och emellanåt rejäla regnskurar.

I kväll ska vi kalasa på ett kilo havskräftor, men först ska vi bottna med en kantarellmacka. Sedan blir det som vanligt, vi sitter och slappar i varsin soffa framför TV´n.

Storfiskare

Sillen går till, åtminstonne igår när maken och kompisarna Lars och Igor var ute och fiskade. Förutom tre torskar, den största tog Lars, en vittling, en makrill och en horngädda, tog de hem en faslig massa sill, maken tog några riktiga bamsingar, en kvalade in i bland rekordstora fiskar och fick poäng, den ligger ute på nätet. Det blev till att rensa och blanda grovsalt i en tunna vatten. Vi delade på fångsten. Jag frös in några sillar, en granne och den ene kompisens svärfar fick varsin kasse med färsk sill och resten, cirka 60 st stora feta sillar lades i saltlake och maken satte på röken. På kvällen åt vi alla stekt sill med stekt lök. Till detta potatismos tillredd med smör, gammaldags mjölk och en rejäl skvätt grädde, och icke att förglömma rårörda lingon, hur gott som helst.

Efter maten var det dax för maken att hänga in sillen i röken, där skulle den först torka innan rökningen kunde börja. Man måste passa den så att temperaturen är den rätta och alflis måste fyllas på. Klockan 03.00 i natt var den klar. Då skulle den ut för att hänga och svalna. Det fick den göra ute i friggeboden som också kallas "Reträtten".
I morgon kommer de andra två fiskarna och hämtar sin rökta sill.

Till middag idag åt maken och jag rökt sill, gräddstuvad spenat och kokt potatis, fullt ätbart det också. Jag måste ju säga att, det är inte lätt att banta när man har så god mat. I kväll däckade maken strax efter kl0ckan 20.00. Nattsudd och frisk luft tar ut sin rätt i vår ålder.

Italienska får info om Höganäs på Hahnenkamm

Jag har tagit informationen om Höganäs till höga höjder. Uppe på Hahnenkamm kom jag i samspråk med Michela från Italien som var där tillsammans med två väninnor. Innan jag ställde mig på starten drog jag på mig Höganäströjan. Michela frågade vad texten betydde, så hon fick en fyllig information om både Höganäs, Kullabygden i stort, Helsingborg och närheten till Danmark. Tjejjerna planerade att åka till Stockholm i december. Jag erbjöd mig att guida dem runt i vår bygd om de bara tog sig till Helsingborg.

Kunde också tala om för henne att vi år 2006 bodde hos en tjej i S Cristina som i några år hade åkt för det Italienska landslaget.

Vi vandrade och klättrade i Dolomiterna. Det var verkligen en tuff utmaning! Maken frågade vid något tillfälle om vi verkligen skulle fortsätta uppåt, men jag utsätter mig inte för något som jag inte var säker på att klara av. Vi kunde dock konstatera att turisterna vi såg där uppe var lätt räknade. Skulle gärna åka tillbaka dit och vandra, så länge jag har orken.