Blåkullafärd

Maken är på bättringsvägen men han är fortfarande väldigt klen. Ja, ja, en sjuk man är verkligen riktigt sjuk. I går hade vi kokt lax till middag och i dag har jag kokt en gödkyckling som jag ska göra frikassésås till. Vi gillar kokt mat, det är både gott och nyttigt samt skonsamt för magen. Nu har jag tagit fram en splejsans ny kvast till aftonens Blåkullafärd. De andra kärringarna får se upp för jag har fått min kvast Polestar-trimmad (Volvos trimning), så nu kallar jag min kvast för "Rosa blixten". Tittade upp för att se om någon påskkärring redan var i luften, men jag hade solen i ögonen så det var svårt att se något. Nä, vi får vänta till mörkrets inbrott. Kopparkittel har jag men det blir värre att få tag på en katt. Visserligen finns det gott om kattor på vår gata, men hur får man upp den på kvasten, och om man lyckas, hur får man den att bli kvar där? Nej, det lutar nog åt att jag får ge mig av utan katt. Jag har köpt hem Coca cola, det lär vara rena magmedicinen. Normalt dricker jag högst sällan läsk men nu har jag druckit några glas för säkerhets skull. Maken är tillräckligt frisk nu för att spetsa den med 80% Inländer Stroh Rum, så visst är han på bättringsvägen.

I sista minuten

I Torsdags var jag på Helsingborgs Stadsteater och tittade på Carin Mannheimers "I sista minuten". Åh! Den är så bra. De tre damerna det handlar om spelas av Ewa Roos, Eva Rydberg och Inga Ålenius. Publiken bestod till stor del av grå/vithåriga damer i 50-70-årsåldern, jag inberäknad. Vi snappade alla skämten och applåderade dem uppskattande. Har ni möjlighet så gå och se den. I måndags träffades vi deltagagare i Senilteatern. Du milde vilken kreaktivitet här finns. I söndags vid sjutiden på kvällen när vi, maken och jag, hade ätit middag, kände han sig lite opasslig och gick upp och lade sig. Lite senare hörde jag hur han mycket ljudligt fick upp maten igen. På den vägen är det. Jag tvättar, sanerar och torkar upp. Enligt maken så är halva Ljungbys befolkning drabbad av vinterkräksjukan, och maken som jobbar där har nu också blivit drabbad. Han är mycket, mycket sjuk. Kräkningarna har visserligen upphört nu men det sprutar fortfarande från andra ändan. Han var nog en nära en nära-döden-upplevelse. Själv känner jag mig än så länge oförskämt pigg och kry. Men, men - ta i trä.

Äntligen måndag!

Äntligen måndag! Jo, jag menar det verkligen. Måndagar träffas och repeterar vi som är med i Senilteatern. Det skrattas mycket de timmarna vi är i gång. Härligt! I dagens HD har jag fått en insändare publicerad. Allra sist finns mitt inlägg "Som man bäddar får man ligga" som slutkläm på de ovanstående och tidigare publicerat inlägg. Det märks tydligt att folk är heligt förbannade och besvikna på politikerna och på de beslut de tar. Främst vad det gäller sjukvårdspolitiken, men även på deras ohemult stora fallskärmar. Klockan åtta ska jag titta på 112 - på liv och död. Därefter Dicte och till sist Hissen - med Filip och Fredrik. I natt ska ett snöoväder komma in över Skåne och enligt meteorologerna ska det fortsätta hela tisdagen med snö och stark blåst. Det får alltså bli inomhusaktiviteter i morgon. Citatet: "Det underligaste med framtiden är väl att man då kommer att kalla vår tid den gamla goda." Ernes Hemmingway, amerikansk författare 1899-1961.

Prinsessan Lilians begravning

Vi har följt HKH prinsessan Lilians begravning på TV i dag. Det var mycket stämingsfullt och vackert. Jag kan lika bra säga som det är, jag grät emellanåt, speciellt när de spelade de Engelska melodierna, den sista på säckpipa. Maken och jag var hemma hos min son och svärdotter i eftermiddags, de hade också följt en del av begravningsceremonien. Min svärdotter fällde också tårar av samma anledning som jag. Dagsmejan med sol gjorde att istapparna började töa. Det såg ut som om de grät. A ja, det var bara min sentimentala tolkning i dag.

Medicinhistoriska muséet i Helsingborg

Brrr, så kallt det har varit i natt, minus tolv grader. I morgon ska det visst snöa också, så det lär dröja innan våren är här. I dag var vi sju tjejer som gått på Sundsgårdens folkhögskola, som träffades för att besöka Medicinhistoriska muséet i Helsingborg. Än så länge finns det i det gamla barnsjukhuset som ligger på Bergaliden, men inte så länge till. Fastigheten ska säljas. Vi hade tur som fick se den här fina gamla byggnaden med sina runda rum som finns i tre våningar. samlingarna visar utvecklingen av sjukvården under 1900-talet. Innan vi började vår rundvandring fick vi en bra och trevlig information av en anställd. Vanföreanstalt och sinnessjukhus låter som något långt bak i historien. Järnlungan var företrädare till respiratorn. Den såg otymplig ut men fungerade tydligen. Är det här en röntgenapparat eller en apparat för skärmbildsundersökning. Vet ej. Men den såg sliten ut så den var nog flitigt använd under en längre tid. Kuvösen från tidigt 1900-tal har också som synes utvecklats. Här ligger höftkulor i olika storlekar. Hovtandläkare Gripvvalls mottagning fick oss att rysa. En annan rysare var det så kallade långbadet som användes till mycket oroliga patienter. Det såg ut som tjock segelduk. Här under låg man alltså i vatten, fastspänd med breda band och läderremmar. Även i sina sjuksängar blev de fastspända och fick skinnvantar (som stora påsar) fastlåsta på händerna. Här står sjuksköterskan i sin mottagning. Hon hade gott om stämplar. Det ser myndigt ut och ingav säkert respekt. Här är en vårdplats, sängarna var 80 cm breda. Här vårdades Gustav den femte (dit han kördes från Sofiero) fram till sin död. Kungen hade sina egna silverbestick, uppläggningsfat och karotter i silver samt sin egen servis. Allt finns till beskådan i ett glasskåp. Här finns naturligtvis mycket, mycket mer. Rullstolar och andra hjälpmedel, fantastiska proteser, enkla egentillverkade, bland annat en benprotes i rotting och mer komplicerade i stål, trä och läder. Vi gick runt i två timmar. Jag kan verkligen rekommendera ett besök där. Efter det här besöket körde vi till den nya Arenan för att ta en fika. Där nere i hallen stod ett gäng bord och plaststolar i olika pastellfärger. Riktigt fult, kalt och ödsligt. Vi var de enda besökarna. Utbudet i den lilla kafeterian var klent, milt sagt. Vi tog varsin kopp kaffe några köpte en chokladkaka. Där var verkligen inte trivsamt så vi stannade inte så länge.

Tara och motortidning

I veckan fick jag ett nytt nummer av Tara. Maken kom hem med en motortidning. Med stor entusiasm visar han mig monsterbilarna och förarna. Bland annat Österrikaren Gerhard Berger som är en av delägarna i Red Bull racing. Han är en före detta formel-ett-förare i Ferraristallet och körde tillsammans med Niki Lauda. Jag läser lite om förarnas status och det slår mig att alla de ca 25 förarna som jag läser om verkar vara rejält underviktiga. En av dem är 178 cm lång och väger 58 kg. Det är inte mycket för en karl. Man gör vad man kan för att minimera vikten i bilen. Det är alltså inte bara fotomodeller som ser anorektiska ut för att nå framgång. Själv skulle jag aldrig kunna kvala in och bli formel-ett-förare. I 20-årsåldern vägde jag knappt 58 kr till mina 172 cm, men det är som sagt var många år och kilo sedan (nästan 12 kg). Just nu njuter jag av en kopp te, ett par bitar riktigt mörk chocklad med Chili och ett litet glas Asbach (liknar Cognac). Maken dricker kaffe och tar ett par bitar Geisha. Inte speciellt figurvänligt, men själen ska ju ha sitt.

Himlagård i Höganäs

Klockan tolv i dag träffades vi "skådespelare" i Senilteatern i Höganäs Saluhall för att äta lunch. Det var både trevligt och gott. Vi hade väl lite betänkligheter inför vår föreställning "Cabaret Livslinjen" som vi skulle framföra på Himlagård i Höganäs i dag. Rummet där vi skulle uppträda ligger ju vägg i vägg med kyrkan och var det verkligen så lämpligt att skämta om massageapparater och utträden ur Svenska Kyrkan? Men det är ju så livet är, så vi kom överens om att köra vår föreställning som vanligt, utan att ändra eller utesluta något. Det visade sig vara ett bra beslut. Vi lockade fram många skratt och fick många varma applåder. Vi avtackades med varsin kruka med Pärlhyaacinter. Ett riktigt vårtecken. Det gladde oss verkligen. Det visade sig att vi hade många bekanta i publiken. Både de och andra i publiken kom fram och gav oss beröm efteråt. Det värmde.

69 år! Och det "Bjuva livet"

Det blåste en snål iskall nordan när jag gick in till Höganäs i torsdags. På kyrkplatsen står statyn "Here and Here" av Antony Gormley. Någon hade satt på honom en fin toppluva. I en trädgård vid Gruvtorget stod Snödroppar och lyste. Nästan hela Senilteaterns ansambel var och tittade på "Bjuva livet" i Billesholm i fredags. Vi occuperade nästan hela första raden. Det var en trevlig revy. Den ärtiga damen med de snygga spirorna heter Kenneth borggren. Hen gjorde sin roll jättebra. Deras revy och vår Cabaret är inte helt olika varandra. Vi var rörande överens om att vi nog står oss bra i konkurrensen. Jag fyllde år i går. Yes! Jag klarade ett år till. Visst har årsringarna på sina ställen blivit lite fler, men det kan jag stå ut med, så länge det inte går till överdrift. Min son och svärdotter var här på middag. De bjöd på rådjur, som jag tillagade. De hade även med sig en flaska skumpa som de köpt med sig från Frankrike och två flaskor Amarone, mycket gott. Dessutom fick jag en praktfull bukett bestående av tjugo tulpaner bundna med blåbärsris, en fransk dessertost och ett presentkort på Oldsbergs Ost, så att jag kan köpa ännu mer god ost. Maken kom hem med tio stora, långskaftade rosor bundna med brudslöja. Några ringde och gratulerade, bland annat min väninna Kici som är i sin lägenhet i Spanien. Hon och Holger, hennes make, hade varit där sedan i början av december och kommer inte hem förrän till Påsk. Jadå, det skulle jag också kunna stå ut med. I dagens HD kan man på Höganässidan läsa om "Föreställningar med Senilteatern". Det handlar om vår "Cabaret Livslinjen" samt när och var våra framträdanden (tre tillfällen) i Viken och Höganäs ska gå av stapeln. Kul!